Att unna sig ett lip

Jag sitter på ett hotell i Helsingfors. Jag har tagit mig till huvudstaden för att skriva och ikväll har jag sett en teaterföreställning. Salongen var fylld ända upp till taket och en ensam kvinna höll monolog på scenen i två timmar. En skådespelerska, tre stolar och en fotboll, inte märkvärdigare än så. Berättelsen var både varm, svår och rolig. Publiken skrattade och grät om vartannat. Jag också. Bredvid mig i bänkraden hade jag en dam som jag inte kände. Hon log och snyftade emot mig i salongsmörkret i samförstånd. I pausen när den enorma takkronan i salongen tändes såg hon på mig och sa: Ja-a… Huh… (djupt andetag) Jaa-aa…voj voj… Konstiga ord och uttryck visserligen, men jag förstod precis vad hon menade. Alldeles i slutet brast mina tårkanaler en gång för alla och då bjöd hon vänligen på en näsduk. Hon duttade sig frenetiskt i ögonvrån och jag försökte snora så diskret som möjligt. Det gör man fortsättningsvis. Det sitter i efter en lång period av kollektiv bacillskräck. Klotrunda tårar fortsatte välla fram över min nedre franskant och jag orkade inte bli generad över varken mitt hulkande eller min utsmetade eyeliner. Det här var verkligen bra! sa våra blickar till varandra. Det var rörande och igenkännande. Precis som det ska vara på teatern. Vi ställde oss upp och jublade och hurrade. Skådespelerskan på scenen fick blommor och verkade också märkbart rörd över det varma mottagandet.

En vecka tidigare var jag på dansföreställning. Min fyra-åring hade sin första uppvisning och lip-festen var, som ni förstår, helt väntad. När de små pingvinutklädda jäntorna med paljetter i tinningarna och orange-målade nästippar kom ut på scenen började underläppen darra på mig. När de sedan med stor koncentration och i alla fall måttlig precision förevisade sin koreografi var ”rosket i ögat” ett faktum. Att det kan vara skönt att böla i en mörk teatersalong, tänkte jag. All uppsamlad sorg och oro kan man ju passa på att skölja ur sig när man ändå är igång. Ingen behöver ju veta exakt vad man tjuter åt och det vet man ju inte ens själv ibland. Men hur som helst är det ett utmärkt tillfälle att unna sig ett lip. Eller för den delen ett asgarv. När ska man annars hinna med det är det tänkt? När i den dagliga vardagsstressen och den överhängande julhysterin ska man hinna få ur sig alla undertryckta tårar och alla borttappade fniss? Det är minsann lätt hänt att det glöms bort i dessa tider. Nej, minst ett gott skratt och ett efterlängtat gråt vill jag ha bakom luckorna i min adventskalender.

Tack och lov att man då kan gå till teatern! Tack och lov för skådespelen, filmerna, böckerna, dikterna, tavlorna och sångerna. Tack och lov för dansen och musiken. Ja, motvilligt måste jag till och med lovsjunga idrotten! Kring idrotten tillåts man också samlas i grupp och låta känslorna ta över. Tack och lov för ALLT som lockar fram ett skratt och faktiskt också ett gråt. Det gör bara gott!

Daniela Franzell
skådespelerska

1 Kommentar

  1. Tack Daniela för din text!
    Den är så äkta. Så känslofylld.
    Tänk att faktiskt få lipa utan att vara generad. behöva se sig omkring och sen i värsta fall vara tvungen att svälja lipen och inte längre kunna koncentrera sig på det man kommit för att uppleva.
    Nej, ett lip då det känns så, får både inre stress och andra spänningar att lätta.
    Så God Jul till dig, med eller utan lip!

Kommentarer

Alla som kommenterar PK:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Underteckna kommentaren med både ditt för- och efternamn, tack.


*