Då jag har följt med EM-tävlingarna i friidrott kom jag att tänka på mina egna erfarenheter av friidrott som bänkidrottare. Mitt första minne är från då jag var på idrottsplanen i Salo och såg på när Eeles Landström och Pentti Nikula hoppade stav. Det måste ha varit någon gång under stålstavarnas och de första glasfiberstavarnas tid. Landströms glanstid var då redan förbi, medan Nikulas var på uppgång.
Då Nikula år 1962 hoppade världsrekord, uppstod en aldrig tidigare skådad stavhoppsboom i Finland. Jag kommer ihåg då det stod i tidningen att Aurorasjukhuset i Helsingfors fylldes av ”små-Nikulan”, vars brutna ben man fick ta hand om. Även vi gjorde förstås egna hoppställningar hemma på gårdsplanen, som vi placerade framför en sandhög och i handen höll vi mammas klädstreckspinne.
Senare ersattes den med en bambustav, med vilken man kunde hoppa nästan tre meter. Precis som det verkade vara på alla idrottsplatser, så var också planskötarnas huvudsakliga uppgift i Salo att hålla småpojkarna borta från idrottsplatserna. De var ämnade enbart för föreningarnas medlemmar. Men ibland fick vi också komma till planen och fick då möjlighet att pröva på att hoppa med en stålstav.
Spjutkastning har alltid varit en av finländarnas paradgrenar. Min egen karriärs (som bänkidrottare alltså) höjdpunkt var då jag på samma plan i Salo fick lämna tillbaka Jorma Kinnunens och Pauli Nevalas spjut till kastplatsen efter kasten. Jag minns att vi var tre pojkar och kampen var hård om vem som skulle få returnera just de herrarnas spjut.
År 1971 fick jag uppleva stämningen på en riktigt stor tävling vid EM i Helsingfors, till och med två gånger. Min pappa som hade varit på Olympiastadion senast för att se OS i Helsingfors var med mig. Vi råkade befinna oss på läktaren just den tävlingsdagen, så att vi såg Juha Väätäinens stiliga, nästan varvlånga slutspurt och seger på 10 000 meter.
Östtysklands Jürgen Haase slutade tvåa i det hårda loppet. Väätäinens lopp på 5000 meter följde jag sedan med via radion. Av den andra tävlingsdagen kommer jag inte ihåg annat än att en äldre, smått berusad man ropade med hes röst Marika, Marika, Marika. 400 meters löparen Marika Eklund hade sprungit redan dagen innan, men hade tydligen gjort ett stort intryck på herren ifråga.
Jag har besökt Helsingfors Olympiastadion senare för att se både EM och VM. I VM år 1983 hade vi reserverat platser lämpligt vid bortre långsidan, varifrån man bra kunde se längdhoppsfinalen. Förhandsfavoriten Carl Lewis var förstås intressant att följa med. Tyvärr var hans överlägsenhet i en sådan klass att han bara hoppade ett hopp och vann tävlingen. Därefter flyttade han sig till andra sidan av stadion där man sprang 100 meters försöksheaten. Även den grenen vann han suveränt.
Idag är TV-sändningarna så mångsidiga och av hög klass, att man får en väldigt bra bild av tävlingsevenemanget då man följer med tävlingarna hemma i soffan. Bänkidrottarna blir bortskämda med ett mångsidigt utbud av sporter och ingen förutom ”aktiva bänkidrottare” ids besöka tävlingsplatsen.
Men läktarstämningen är något som inte ens dagens teknologi kan förmedla till hemmasofforna. Det är säkert också förklaringen till att exempelvis Paavo Nurmi Games drar stadion full med folk.
Finlands framgångar i de nyss avslutade EM-tävlingarna i München bidrar säkert till publiktillströmningen. Murto, Raitanen, Mäkelä, Etelätalo och de övriga som klarade sig bra gör friidrotten mer lockande. Bänkidrottarens framtidsutsikter är väldigt ljusa.
Heikki Inkari
Ordförande för Eläkeliitto i Pargas
Översättning: Malin Johansson
Kommentarer