Som jag konstaterar i min presentationstext är jag lätt att övertala. Jag tar mig an olika ansvarsuppgifter, styrelseposter, utbildningar och projekt. Det kanske dummaste är att jag egentligen helt själv är den som oftast övertalar mig själv. Oftast räcker det med att någon i all hast frågar om jag kan tänka mig att komma med – och sedan sitter jag där. I’m so in!
Ibland hittar jag någonting intressant på nätet eller genom kompisarna, vilket ofta leder till att jag går med i nån ny verksamhet. Kanske det är så att jag är rädd för att bli mossig om jag inte gör någonting nytt hela tiden? Kanske jag inbillar mig själv att jag hålls ung ens litet längre på det här viset?
Visst har det blivit ett och annat blåmärke och blessyrer, men det gör inget. Jag har fått vara delaktig i en grupp.
Å andra sidan har det här också sina fördelar. Då man under sin livstid hinner syssla med och pröva på ett och annat, samlar man samtidigt på sig (åtminstone en del) allmänbildning och kunskap att lösa problem. Dessutom är all form av motion nyttigt.
Jag har också lärt mig vilka hobbyn det lönar sig att hålla sig borta från. En av dem är att sjunga. Helt enkelt för allmänhetens väl och för att mina bekanta inte ska behöva skämmas ögonen ur sig. I dag kan jag redan skratta åt det, men det fanns en tid då jag så gärna ville kunna sjunga att bristen på talang verkligen sved. Lika lite lönar det sig att kasta sig in i en innebandyturnering på sex matcher utan att ha förberett sig det minsta. Det kunde jag konstatera redan följande dag, då jag hade lokaliserat varenda muskel i min kropp (och kände av dem).
Jag påstår att en hobby (eller flera) har en stor betydelse för oss. Hobbyn kan vara vilken som helst, men den ska vara rolig och intressant. Vissa gillar motion, andra språkkurser och någon annan olika former av hantverk eller musik. Det är viktigt att känna sig delaktig.
För mig och min dotter blev synkroniserad konståkning en långvarig, gemensam hobby. Till en början körde jag flickor till träningspassen i ishallen i några års tid innan någon råkade nämna om att man faktiskt kan gå med i seniorteamet. ”Jasså?” Följande vecka var jag ute på isen med laget och övade in ett tävlingsprogram.
Till en början krävde det nog rätt gott tålamod av de andra i laget, eftersom jag senast stått på skridskor i skolan för nästan 20 år sedan.
Men efter de inledande svårigheterna har jag sysslat med konståkning och njutit av att vara en del av ett härligt team samt av att utmana mig själv. Det gäller att hela tiden lära sig nya saker. Visst har det blivit ett och annat blåmärke och blessyrer, men det gör inget. Jag har fått vara delaktig i en grupp.
Eija Holopainen
översättning Mikael Heinrichs
