Vid sundkanten

Det handlar om helt grundläggande färdigheter i konsten att vara människa som verkar ha trubbats av – eller rentav försvunnit.

Kanske är det här i Pargas som uppvaknandet i det märkliga rummet sker?

Ord som ekologisk, koldioxidavtryck eller hållbar utveckling hade inte uppfunnits då ännu. Man visste inte att de behövs.

Pargas är den stora skärgårdskommunen med landsvägen som huvudfarled.

Den vintern fanns det så mycket snö i Riihimäki att det räckte för flera vintrar. Då åkte vi skidor, ja det gjorde vi verkligen.

Vi har fjärmat oss långt från dem som kom stakande över de oändliga vidderna, med ylande vargar i hälarna.

Om sommaren skulle vara normal igen – eller åtminstone nästan.

Med Kimitoön som exempel.

Är det något som jag ännu drömmer om och som jag skulle vilja göra?