I Paris går det inte så lätt att observera enstaka moln. Byggnaderna är för höga och luften för smutsig. Himlen är ofta grå. Om du följer ett enstaka moln med blicken och ser hur dess form förändras under ett par minuter, kan tiden verka mycket lång. Så fort man vänder bort blicken för att sedan titta tillbaka på molnet, så har det hunnit förändras och det kan vara svårt att känna igen det. Var det det där molnet som jag nyligen tittade på så intensivt?
Så här skulle jag förklara hur jag upplevde coronaepidemin. Jag levde på mitt egna lilla moln, ostörd, lugn och fri. Nästan tre månader i karantän verkade som en lång tid, det var en skapande och tankfull tid. Jag är inte samma person som före coronaepidemin. Jag lärde mig att leva från dag till dag, ta dagen som den kommer.
Jag följde kroppens egna naturliga rytm vilket resulterade i att jag var mycket glad om jag såg lite dagsljus under dagen. För det mesta fick jag observera stjärnorna och månen istället… Jag sov mycket och fyllde all den sömnbrist jag haft under de senaste åren! Jag skapade otroligt mycket, det blev som ett livsbehov för jag behövde inte tänka på någonting annat.
Det var som om hela världen hade tryckt på pausknappen. Jag hade inga att göra-listor, rendez-vous (träffar) eller andra ärenden att förundras över. Jag glömde bort klockan och veckodagarna. Det är svårt att beskriva känslan då jag insåg att det redan var fredag medan mitt huvud glatt insisterade på att det är måndag!
De två första veckorna var mataffärerna nästan helt och hållet tomma och ibland fick man fråga sig själv: vad ska jag äta de följande dagarna? Ansiktsmasken var inte obligatorisk men för att gå ut ur lägenheten fanns vissa regler. Man måste fylla i ett papper med datum och tid varje gång du gick ut. Poliserna kunde kontrollera dina papper och du kunde få stora böter (vilket aldrig hände mig).
Små detaljer, förr obetydliga, fick plötsligt en stor betydelse. Man var glad så fort som man kunde få ett paket mjöl för att kunna baka bröd, köpa sitt favoritgodis eller gå barfota på gräsmattan.
Plötsligt hade jag all tid i världen att fundera över mig själv, mitt liv, vad jag vill göra i framtiden, hurdana personer jag har runtomkring mig. Jag började skriva intensivt, spotta ut diverse känslor och tankar kring omvärlden och coronan.
Jag insåg att det viktigaste i livet är att kunna vara ensam med sig själv, vara ens med sig själv, älska sig själv. Varför? För den enda personen som du alltid kan räkna med, är dig själv! Det var många tankar och känslor att gå igenom. En del arbetar jag fortfarande med och det kommer att ta sin tid innan jag lär mig att acceptera och leva med en del av det jag upptäckt.
Paris är en vacker stad men utan caféer, museer, bion och människor är staden tom, nästan skrämmande. Vi har blivit lärda att köpa, konsumera och kasta bort. Vi lever i en ond cirkel men i själva verket behöver vi inte alls någonting av allt det här. Vi kan vara rika och fattiga på så många olika sätt.
Tack vare coronan så vet jag att jag är rik på kärlek. Jag har valt självständiga, snälla, glada, uppmuntrande, stödjande, omtänksamma vänner och bekanta runt omkring mig och de gör mig starkare.
Jag har ett tak över mitt huvud, elektricitet, rinnande vatten, mat, kläder och jag är fri. Jag har fått välja att hålla på med konst och det gör mig så lycklig, tacksam och glad.
Mitt liv ryms i en resväska som jag kan ta med mig överallt.
Corona i tre ord: sömn, konst och kärlek.
Kommentarer