Vi hade bott i Pargas bara ett år när det hände. Jag var i en matbutik på malmen och skulle veckoslutshandla tillsammans med min treåriga son. Han var inte den typen av barn som snällt satt i kundvagnen och lät sin mamma handla i lugn och ro, utan av den sorten som hade lite mer spring i benen. Jag sträckte mig mot kylvarorna och skulle plocka åt oss några filar och när jag vände mig om var han försvunnen.
Känslan av panik vällde fram – ja, alla ni föräldrar lär kunna relatera. Det blev fart på mig och jag fick leta några hyllrader längre bort innan jag hittade honom i famnen på sin härliga barnskötare fullt sysselsatt med att välja bland alla sorters grötflingor.
Det hände med min dotter också. Hon gick på musiklekis i Arkipelag på fredagseftermiddagarna och vi var många som turades om att skjutsa henne för att få vardagspusslet att gå ihop. En fredag ringde min vän mig och jag svarade ett glatt hej.
Hej, sade hon också, och fortsatte med att berätta att vår dotter gladeligen hade följt med hem till dem eftersom ingen hade varit där för att plocka upp henne efter musikleken. Knivskarpt hugg rakt in i mammahjärtat igen; en miss i kommunikationen som inte borde ha fått hända!
Nu är dessa två underbara barn lite större. De är kloka, jordnära och förnuftiga typer som ständigt lär sig mer om livet. Men de kommer att behöva vägledning, hjälp och stöd många många gånger under sina liv ännu. Och de har föräldrar som är långt ifrån perfekta och sådana föräldrar som också själva kommer att göra misstag och titta åt fel håll många många gånger i sina liv ännu.
Det fina med att bo i en småstad som Pargas är dock att vi kan hjälpas åt. I våra barns liv finns det lärare, tränare, mor- och farföräldrar, vänner, bekantas bekanta, busschaufförer, grannar, konstskolelärare, skolvaktmästare och helt främmande Pargasbor. Trygga vuxna människor som inte räds att säga stopp när barnet springer i fel hyllrad eller som visar att de bryr sig när ens unge står ensam kvar och alla andra har gått hem.
Jag jobbar i en högstadieskola. I vår skola finns det många unga människor som springer i för högt tempo och på fel ställen ibland. I vår skola finns det också många unga som känner sig ensamma och vilsna.
Och det finns många unga som behöver flera trygga vuxna omkring sig; sådana vuxna som låter bli att spotta ut sin frustration över unga personer på sociala medier och istället går fram där och då; pratar, ser, lyssnar och finns närvarande i stunden.
Det sägs att det krävs en hel by att fostra ett barn – och vi kan väl alla komma överens om att Pargas faktiskt är den byn som också lever upp till den devisen! Gå inte en omväg när du ser ett ungdomsgäng för det kan vara att det är just där du behövs allra mest!
Lotta Dammert
biträdande rektor, lektor i modersmål och litteratur, Läsväskan-aktivist
Kommentarer