Under de senaste månaderna har jag haft möjligheten att röra mig i naturen tillsammans med olika slags människor. Jag har fått sitta vid elden och grilla korv tillsammans med människor som kämpar med att bli fria från missbruk och människor som kämpar med mentala problem.
Jag har lärt mig känna igen växter tillsammans med människor med intellektuell funktionsnedsättning och blinda.
Senast igår fick jag krypa in i en koja av ris tillsammans med människor för vilket det är en stor utmaning att röra sig också på slät mark.
De här möjligheterna har jag fått i och med att jag studerar vid Axxell för att ta yrkesexamen inom naturbranschen och bli vildmarksguide, där ett valbart område är att handleda specialgrupper i naturen.
Närundervisningen genomförs i fyra avsnitt, då vi tillbringar fyra dagar i naturen med olika grupper av människor.
Först var jag lite rädd. Skulle jag kunna handleda en synskadad att hållas på stigen? Skulle jag förstå mina kunders tal?
Tänk om en rullstol skulle välta?
Efter två genomförda avsnitt är jag ingen expert men jag är full av iver och tillförsikt. Jag har förstått att jag inte kan förbereda mig mer än genom att vara öppen och möta den jag möter som människa.
I stället för på brister kan vi fokusera på den kompetens och de styrkor som var och en har och som vi tillsammans kan dra nytta av och förstärka.
Bland de finaste stunderna har varit då vi har lyckats tillsammans och delat glädjen.
Under en övernattningsutfärd hängde vi tillsammans med en deltagare som var döv och blind upp en hängmatta. Hen ville lära sig en löpknut så att repet inte skulle bli för spänt. Vi stod bland snåren och hen höll i min hand, då jag drog repen. På andra försöket lyckades hen få snörena rätt. Tillsammans hoppade vi upp i luften av ordlös glädje.
I söndags metade jag tillsammans med en ung person med lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Hen höll i metspöet och jag i den unga så att hen inte skulle kana ned i vattnet från det hala berget. I det klara vattnet kunde vi se hur abborren cirklade runt vår mask. Fisken nosade, så en gång till och ännu en gång, men fastnade inte på kroken.
Det var så spännande att vi båda höll på att ramla i sjön efter den lilla abborrpinnen. Den delade känslan kommer ingen av oss att glömma.
Nu känns det nästan roande att jag var orolig för dessa möten. De människor som vi har mött har tagit oss till sig med en gång.
Om någon behöver hjälp har det varit enkelt att fråga om jag kan hjälpa och i så fall hur.
Också en person med en funktionsnedsättning är expert på sitt eget liv.
En blind kan lära en hur man kan lyssna på naturen. De svåraste stunderna har varit då besöket är slut och vi har blivit tvungna att ta farväl av våra nyfunna vänner.
Naturen är jämställd och erbjuder njutning för alla. Var och en kan uppleva hur kallt vatten eller mull känns mellan fingrarna, alla kan känna eldens värme och vinden mot ansiktet. Den är en avgiftsfri skattkammare, bara vi kommer ihåg att öppna dess dörr. Den delade glädjen är störst, om vi också tar med oss dem som inte på egen hand kan ta sig ut i naturen.
Maija Arosuo
Journalist, Pargas Kungörelser
Översättning: Carina Holm
Kommentarer