Jag beundrar ofta gamla tider. Jag tittar på foton från 50-talet och föreställer mig att jag går på stadens gator. De omgivande husen var vackra och gjordes för att hålla. Samma byggnader står fortfarande kvar, såvida de inte har rivits eller bränts ner för att ge plats åt elementhus. Bilarna och båtarna var snyggt formade och hade ett lågt mullrande ljud. På marken sken solen och en unken lukt steg upp från fältet när liens glänsande bett kapade höet. Efter arbetet vilade vi på balarna och lyssnade på en ny låt på radion, som någon blueslegend spelat in i en studio på andra sidan haven. Förr i tiden var vardagliga saker och varor äkta och värdefulla och hölls i gott skick. Mat odlades eller jagades av en själv. Läderskor var aldrig konstläder och verktygen hade trähandtag som kunde bytas vid behov.
När jag var yngre pratade jag med min nu avlidne farfar om krigstiden. Medan männen var på krigsfronten fick barnen och kvinnorna tröska spannmål och se till att det fanns tillräckligt med mat för vintern. Han var då 12 år och var delvis ansvarig för byns livsmedels produktion. På den tiden bodde den lantliga medelklassen i små bostäder tillsammans med sina husdjur, som en efter en gick ett hårt öde till mötes och hamnade på middagsbordet tillsammans med rötter och bröd. De försökte se till att alla fick tillräckligt av allt och att inget slängdes i onödan.
Jordbruket har blivit effektivare sedan dessa år och livet för en medelklassfamilj är helt annorlunda än under kriget. Jag tillhör den generationen och samhällsklassen som alltid har levt i oerhört överflöd. När jag var 12 år ägnade jag min tid åt att spela fotboll och tv-spel medan mina föräldrar köpte mat till vår familj från affären, där hyllorna var fulla av godsaker från hela världen. På bara två generationer har globaliseringen förvandlat vår lunch från kokta rotfrukter och kött från kaniner som växt upp i ladorna till charkuterier och getostsallad, nersköljt med fusionsvin från Chile.
Naturligtvis var livet inte alltid en dans på rosor som det ser ut på gamla bilder. Sjukdomar och död kom ofta nära, och i krigstid är nostalgi förstås inte värt det. Även om jag i min fantasi gladeligen skördar en åker på 1950-talets landsbygd, är jag i verkligheten som en medelålders tax som inte är redo att ge upp de fördelar han fått och som hellre ligger på soffan än att jobba långa dagar på en het åker och fläktandes bort bromsar.
Vi moderna människor är lata monster. Vi vill ha fina och unika varor, gärna så snabbt som möjligt och oavsett var de produceras. Vi är inte nöjda med det lilla, trots uppmaningar från självhjälpsguider. Enkelt är vackert, men tråkigt.
Jaakko Lento
Styrelsemedlem i Pargas naturskyddsförening. Bosatt i Skräbböle sedan åtta år tillbaka.
Översättning: Malin Johansson
Kommentarer