Det är tre dagar sedan premiär. Glittret och glamouren är ett minne blott och jag fryser. Av spektaklet minns jag nästan ingenting. Endast korta ögonblick sveper förbi i minnet. Flamset i kulisserna. Och jag som sitter sammanbiten på ett trappsteg och fingrar på min korsett. Nu börjar det. I första dansen pekar mina tår som aldrig förr och jag registrerar att jag ler brett och med tänder, trots att det inte ligger i min natur. Foten rör sig sensuellt över scengolvet. Mina armar känns långa och sirliga. Jag njuter. Snart kommer stället då luften alltid tar slut och jag räknar fel. Jag låter det inte bekomma mig. Sariannas ansikte skymtar i den första ”byxan” (gardiner som skiljer scenen från backstage). Hon ler och ser stolt ut. Nu kommer karusellen. Josefines och min blick möts som vanligt. Hennes bruna ögon omgärdas av täta lösögonfransar. Jag sträcker lite extra på nacken och värnar om att sjunga med tänderna synliga. Hon ser nöjd ut innan hon sveper i väg till följande moment.
Sedan rullar det på. Allt går som det ska. Publiken applåderar och det går rysningar längs med vaderna ända upp till svanken. I slutet står vi på rad längst fram och ska bocka. Visa vår vördnad gentemot publiken som gjort sig besväret att komma. De har kommit, betalat, suttit kvar och nu jublar de dessutom. Jag är så glad! Klart som fan att vi ska bocka. Jag bockar så hårt att jag blir yr och känner mig svimfärdig. Jag famlar efter Victors hand. Kanske också Erics. Det finns risk för att jag ska rasa ihop av lyckoblandad andnöd. När applåderna sinar så försvinner vi ut i ”byxorna”. Vi pussar på varandra och kramas. Sedan går ridån ner och det blir svart.
Ett kort tag lever man på euforin. Men ganska fort kommer vardagen. Och regnet. Hårt piskar regnvattnet på nytvättade fönster och jag ägnar mig åt prokrastinering. För inte så länge sedan visste jag inte ens vad det betydde men nu har fenomenet vällt över mig med full kraft. Nya och gamla projekt väntar på att påbörjas och avslutas. Men jag vill helst bara ligga under en filt och snyfta till romantiska komedier. Jag känner mig dumpad. Övergiven. Avvisad, rentav. Det är inte alls synd om mig men jag önskar att det var det.
Det är den berömda tredje dagen. Dagen då Jesus uppstod ifrån det döda. D.v.s. dagen då skådespelarna ligger på sin kammare och huttrar av vemod. Mycket likt melankolin som brukar drabba nyförlösta mödrar. Den stora sorgen som sköljer över en när man borde vara som lyckligast. Gråtmild och tom, utan mål och mening sitter man där med sin lilla baby och vet vare sig ut eller in. Nu är det snarast de existentiella frågorna som kryper upp längs med vaderna i stället. Obesvarade gömmer de sig i svanken och ilar som en bitter ischias-nerv. Vem ÄR jag? Vem ÄR du? Vad GÖR vi här på jorden egentligen?
Suck och stön.
I de här stunderna blir jag som mest trött på mig själv. Tack och lov går det ganska fort förbi. Lagom till att solen tittar fram och stormen bedarrat så krälar jag upp från mitt soffbotten och känner mig som mig själv igen. Tills nästa gång.
Daniela Franzell
Skådespelerska, manusförfattare, vykortskonstnär
Kommentarer