Innan sommarlovet började var det bekantningsdag i skolan för blivande ettapluttare. Plutten som skulle bekanta sig var irriterande oberörd. Knappt att hon ens kom ihåg dagens program när klockan ringde och jag för en gångs skull studsade upp före alla andra. Själv hade jag tänkt på den här dagen i flera veckor. Räknat dagar. Gissat klassföreståndare. I huvudet rasslat igenom byns alla olika förskolegrupper och försökt lista ut vem som kommer att komma på vilken klass. Hur många klasser? Vilken bokstav? Vilket klassrum i vilken korridor? Och VAR ska barnen hänga jackorna? Jag blev snudd på provocerad av att mitt blivande skolbarn visade nästan noll intresse. Inte ett uns av engagemang eller upprymdhet så långt ögat kunde nå.
I samma veva basunerade media ut vilka som hade blivit studenter i år. Gratulationer ven hit och dit på sociala medier och jag tänkte att våren är nog en obarmhärtig tid ändå. Så många avslut, så många vägskäl och detta kombinerat med naturens pånyttfödelse. Inte underligt att man inte riktigt vet vad man ska känna. Ska jag vara glad eller ledsen, undrade den äldre ungen på kvällen efter besöket på skolan.
Jag vet inte om jag är liten eller stor sa den yngre, som i maj fyllde fyra. Jag dyker ner i mullpåsar för att slippa svara. Vintern har rasat och gullvivorna böjer sig för vinden. En vind som är orimligt kall för årstiden. Knoppar står och värker frenetiskt i alla buskage. Tomatplantor och dahlior tar över hela vardagsrummet. De står långa och gängliga som överväxta tonåringar och hänger ambivalent i sina krukor. De blänger otåligt på mig och vill ut. Jaja. Jag vet precis hur det känns. Jag vill också ut! Vart vet jag inte, men UT. Jag vill också höja blicken mot solen och känna värmen mot kinden. Jag vill sprätta bort det där munskyddet en gång för alla och LE! Jag är inte alls bättre än Dwarf Pink Passion busktomat och Dahlia Lucky Number 1. Dom har kastat skälmska blickar åt varandra hela våren och nu vill dom hångla.
Sommarlovet är här. Förskolebarn och nybakade studenter har klippt navelsträngen och bytt riktning. Nu ska det skaffas lägenheter och studieplatser. Andra får nöja sig med unicorn-penna och fluffig penal. Själv får jag lust att laga basilikasallad. Det ska vara honungsmarinerad kyckling, fetaost och paprika. Den första maträtten jag tillagade i mitt första egna hem. Rätten innehåller råvaror som ytterst sällan vankades på menyn i barndomshemmet. Att tillaga rätten är som en enda navelsträngsklippning i sig självt. Och den klippningen sker varje år. Varje vår. Ungefär vid den tidpunkten då björken stör pollenallergiker allra mest. Ögonen kliar när man står där vid fläkten och lite för hårt och ovant fräser upp sin marinerade kyckling. Och så ska man höra på jazz. Monica Zetterlund. Trubbel. Eller ska och ska. Det var i alla fall det jag gjorde den försommaren då jag bröt upp. Och lät knoppar brista en gång för alla. Ont gjorde det, förvisso. Men nog var det vackert.
Daniela Franzell
Skådespelerska
Kommentarer