Omkring sju kubik av de femton kubik ved som hade reserverats för bränningen gick åt under de tre dygnen.
En del av kalkstenen som inte bränts ordentlig avlägsnades och resten samlades upp i metallkärl för att analyseras och delvis för att nu släckas enligt traditionella metoder.
– Som ni ser är en del av stenarna vita, medan andra är litet mer bruna, berättar Kurt Lundqvist som fungerat som projektledare för kalkbränningen.
– Det handlar om orenheter i stenen, eventuellt svavel eller något annat. Då man häller vatten på den brända stenen börjar den med det samma ånga och vittrar sakta men säkert sönder till ett fint mjöl. Kalken sväller då vattenmolekylerna binds och stenen faller sönder.
– Han var också med på 1930-talet och gjorde det här på riktigt, påpekar Folke Pahlman.
Ett par minuter senare har innehållet i baljan svällt ordentligt och blivit ett fint pulver, nästan som finmalt vetemjöl.
Den släckta kalken kan sedan blandas med vatten för att få slamfärg, eller med sand och vatten för att få kalkbruk.
– Vår brända kalk reagerar inte riktigt lika kraftigt som den som släcks i Nordkalks roterugnar, dels eftersom vi har hela stenar och inte pulver som utgångsprodukt och dels på grund av att råvaran inte är lika ren då den bränns i en naturugn, förklarar Lundqvist.
Släckt kalk på gammalt vis
- Utgångsprodukten var 2 miljarder år gammal kalksten från Pargas gruva.
- Kalciumkarbonat (kalksten) upphettas så att den omvandlas till kalciumoxid (bränd kalk) då koldioxiden avgår.
- Bränningsprocessen hos Nordkalk håller en temperatur på 1 100 grader, i jordugnen hade man som bäst en temperatur på 1 092 grader.
- Kalciumoxiden släcks sedan genom att tillsätta vatten och bildar kalciumhydroxid (släckt kalk).
- Reaktionen är exoterm, dvs värme frigörs. Ett par-tre stenar bränd kalk i en och en halv liter vatten gör att vattnet börjar koka inom loppet av sekunder.
- Slutprodukten kan användas bl.a. inom jordbruket samt till kalkbruk och slamfärg.
Mikael Heinrichs
050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi
