Det är långa köer längs Skärgårdsvägen och den sänkta hastighetsbegränsningen vid Rävsundsbron gör att trafiken stockar till sig och det märks att en och annan bilist tittar nervöst på klockan och kör alldeles för nära den framförliggande bilen. Kanske är de på väg med en färjförbindelse längre ut i skärgården och har en tidtabell att passa eller så är de annars bara nervösa av sig. Man borde ju förstå att reservera tillräckligt med tid, tänker jag smått irriterat för mig själv, då en röd Ford ligger tätt bakom min kofångare. Då vi kör förbi Kårlaxvägskäl minns jag plötsligt midsommaren för 15 år sedan. Det var en lika kall och smått blåsig junidag då som nu och trafiken på Skärgårdsvägen var minst sagt livlig. Den morgonen hade vi lika bråttom som den röda Forden.
Det var midsommaraftonsmorgon och jag hade tänkt åka till butiken för att införskaffa den sista midsommarmaten. Jag hade sovit som en stock hela natten och kunde inte för mitt liv förstå vad som var på gång – inte förrän den första värken kom. Jag var gravid i vecka 38 och nu var det tydligen dags – så typiskt just på midsommaraftonen! Det tog under en timme från det att jag hade vaknat tills vi satt i bilen och styrde kosan mot Åbo. Vid rondellen förstod jag att vi aldrig kommer att hinna fram i tid – vid Kårlaxvägskäl stannade vi bilen och ringde 112. Två minuter senare var hon född, vår midsommardotter. Aningen blå av det svala junivädret, men vi lindade min tröja om henne för att få upp värmen. Från telefonens högtalare hördes ett ”grattis” och någonstans i bakgrunden hörde vi ljudet av Medi-Heli som landade på en åker bredvid. I samma veva dök ambulansen upp och några minuter senare kom brandmännen som lyfte oss ur bilen och transporterade oss vidare till ambulansen. Allt detta i värsta midsommartrafiken på Skärgårdsvägen.
”Vad ger ni er dotter för poäng”, frågade läkaren av min man, som fått agera barnmorska.
Vi tyckte väl att hon var värd en full 10, men beslöt att ge henne 9/10 apgarpoäng på grund av att hon fått aningen kallt där vi låg i framsätet på bilen. Den unga ambulanspersonalen stod och såg på med stora ögon – de hade nog inte varit med om något liknande under sina tidigare arbetspass och jag var tacksam över de modiga brandmännen som genast tog kommandot då de kom till platsen.
Det blev en betydligt lugnare färd med ambulansen intill sjukhuset och BB i Åbo, även om jag helst skulle ha satt mig i bilen och åkt hem igen för att fira midsommar med resten av familjen. Både jag och vår dotter mådde hur bra som helst efter omständigheterna, men av principskäl ville man hålla oss kvar över natten för att försäkra sig om att allt var bra med oss. Det blev en midsommarafton då telefonen gick het och jag berättade vår smått märkliga historia om och om igen för förskräckta vänner, släktingar och bekanta. Som en påminnelse om det skedda ligger det fortfarande hemma i skåpet ett par handskar och en mössa som sjukhuspersonalen donerade som ett minne efter förlossningen.
Då jag tittar i backspegeln ser jag att chauffören i den röda Forden gör sig beredd att gasa förbi mig. Istället för att söka mig ut mot mittlinjen kör jag till höger för att ge så mycket rum som möjligt till den nervösa chauffören bakom mig. Han kanske har bråttom – på riktigt!
Önskar alla läsare en skön sommar och mycket tålamod i trafiken!
Malin Johansson
Redaktör på PK
Kommentarer