Av en yngre person, som visste att jag brukar skriva i tidningen ibland, blev jag nyligen ombedd att skriva att veckosluten alltid ska vara tre dagar långa. ”För det är väl de som skriver i tidningarna som bestämmer?” Det här väckte tankar hos mig. Vem är det egentligen som bestämmer om hur allt ska vara? Vad kan jag bestämma om själv? Vad skulle jag göra annorlunda om veckosluten verkligen skulle vara tre dagar långa? I själva verket kan det ju ibland kännas som att vardagarna gärna skulle få vara lite fler. Också.
Beroende på ens livssituation varierar (upplevelsen av) skillnaden mellan vardag och helg. Jag frågar mig om alla ändå har ett grundläggande behov att markera: Nu är jag ledig. Nu gör jag som jag vill. Bestämmer själv! Men varför är det i så fall så svårt att tänka på samma sätt om vardagen? Okej, kanske tanken om att vara ledig inte fungerar i alla situationer, men under många stunder i vardagen är vi ju också alldeles lediga. I synnerhet vill jag påstå att vi alla, varje dag, behöver ett visst mått av ”jag bestämmer själv”.
Kanske kan vi inte bestämma att veckosluten ska vara tre dagar långa från och med nu – även om vi råkar höra till dem som skriver i PK – men vi kan bestämma över vår attityd.
Under vissa perioder i livet har jag upplevt söndagsångest. Jag kunde inte njuta av söndagen eftersom jag bara oroade mig inför måndagen och var ledsen över att veckoslutet skulle ta slut. Jag har också bekanta som drar sig tillbaka i slutet av semestern, för att de är olyckliga över att semestern är slut. Då vill jag fråga: Vad kan du göra för att påverka detta? Vad innehåller din lediga tid som du tycker att går helt förlorat under vardagen? Går det att plocka in något element av helg i vardagstillvaron? Det finns ju ett slitet uttryck för detta: att förgylla sin vardag. Måste vi satsa all förgyllning på fredagsmyset eller går det att sprida ut det jämnare över veckan?
För i själva verket är det väldigt liten skillnad mellan exempelvis måndag och söndag. Väckarklockan kanske till och med ringer vid samma tid om du hör till de föräldrar som ska iväg på match med barnen i arla söndagsstund. Men det finns ändå något i hur vi KÄNNER oss som skiljer dagarna åt.
Kanske kan vi inte bestämma att veckosluten ska vara tre dagar långa från och med nu – även om vi råkar höra till dem som skriver i PK – men vi kan bestämma över vår attityd. Och vi kan plocka in något av det som får oss att känna frihet också vanliga dagar.
Tove Hagström
