Thor Pedersen är en dansk som besökt 203 nationer på jordklotet utan att flyga, det tog honom nio år. Vi såg honom på TV i höstas och han sade speciellt en sak som fastnade i minnet. Att resa runt i världen och träffa nya människor är som ett omvänt lotteri, sa han, ibland förlorar man, men allra oftast vinner man.
Jag har inte rest någonting jämfört med Pedersen, men har varit med om tillräckligt mycket för att hålla med honom – oftast vinner man. Visst har jag också blivit lurad, men aldrig skadad. Jag har däremot fått mycket hjälp, känt stor samhörighet och tillit.
Att resa och lära känna människor från olika hörn av världen gör världen mycket mer komplex. Det skulle vara lättare att förhålla sig till länder som t.ex. Yemen, om jag inte hade två gamla klasskompisar där, som båda jobbar som universitetslärare i matematik. Det finns ett annat liv i Yemen än de där ändlösa ökenkullarna med terrorister, vilket man lätt kan få för sig om man bara följer med nyheterna.
Vi firade alla högtider tillsammans på internatet i kinesiska Wuhu, lika sen om det var kristna, asiatiska eller muslimska högtider. Julen var knepig för mina klasskompisar från Yemen. Den ena tänkte inte fira jul! Den andra vågade sig upp till fjärde våningen där festen försiggick, och satte sig ner i krimskramset med tomteluva och en coca-cola.
Efteråt har jag tänkt mycket på vilken intern process det måste ha varit ändå, där kommer man från Yemen för att man är extra bra på matematik och fått åka som utbyteselev, och så hamnar man mitt i denna villervalla. Ingen som studerade i Wuhu var speciellt internationell, då åker man nämligen inte dit utan till någon annan stad. I Wuhu hamnar man, och man är oftast ganska ensam från sitt land. Det betyder också att man tvingas umgås rätt mycket med människor från andra världsdelar och kulturer. Det är fantastiskt underhållande och mycket lärorikt.
Från Yemen kom också Ali som redan kunde tillräckligt bra kinesiska för att studera på ämnesfakulteten, men han hade också studerat i Moskva innan han kom till Wuhu, så han hade inga problem med vare sig alkohol eller jul. En sen kväll efter att de varit till nattklubben med John från Rwanda, exploderade Johns fönster på bottenvåningen just när de kom till internatet. En eldsvåda hade brutit ut i Johns rum, troligen orsakad av en elektrisk värmefilt eller skadade eluttag.
Vi hade vid det laget vaknat och märkt att hela korridoren var full med rök. Vi visste inte var det brann och stod på balkongerna på andra sidan byggnaden och skrek på hjälp, när Ali plötsligt sparkade in dörren till mitt rum och skrek att man kommer ut genom trappuppgången. Sen fortsatte han springa upp och ner genom röken tills alla var ute, med lindriga rökskador som följd. John hade hört oss och sprungit runt byggnaden, och klättrat upp till tredje våningen för att hjälpa oss ner den vägen, men då var vi redan nere. Det var tur, för åtminstone jag hade aldrig tagit mig ner tio meter längs en betongvägg genom att hänga från balkong till balkong (fanns ingen brandstege). Jag ramlade istället i trappan och kanade ner från tredje till andra våningen, vilket föranledde ett senare möte med en kinesisk röntgenmaskin som såg ut att vara från 1960-talet och mycket cancerframkallande. Då det inte blev någon bild vid första försöket meddelade jag att det får räcka, det läker säkert av sig självt.
Vi lärde oss mycket i och med eldsvådan, vi lärde oss t.ex. hur kinesiska universitetsledningen behandlar olyckor av det här slaget, och jag lärde mig att när det riktigt gäller, är de flesta människor beredda att utsätta sig för fara för att hjälpa någon annan.
Våga lära känna människor från andra kulturer, oftast vinner man!
Alice Björklöf
Skärgårdsbo och bankdirektör
Kommentarer