Ett steg i taget

Oj du grymma öde. Skulle jag vara av den typen som vaknar till väckarklockan skulle jag ha lust att slänga den i väggen. Klockan visar 05.55. Bitande kallt därute, mätaren står på minus 12 grader. Under täcket är det varmt och skönt och det lockar något otroligt att blunda lite till. Men upp ska man.

Kläderna och tossorna ligger framme och väntar och det går av bara farten att få på allt. Tänk inte, vädjar hjärnan. Bara gör. Hunden knorrar lite som den tax den är. Inte regn idag iallafall, så kanske den bemödar sig om att komma med. Tittar lite argt på mig bara – med de där taxögonen som bestämt basunerar ut att den gör precis som den själv vill. Inte som jag säger åt den att göra.

Jag är snart i mål, har sprungit året runt. Men visst tar vi ett varv till?

Ut genom ytterdörren, pannlampan på. Man är galen – hinner man tänka. Det är kolmörkt ute, kylan slår emot. Man ser knappt en meter framför sig. Snön kom och gick och mörkaste december omfamnar en totalt. Skog omkring, ingen gatubelysning. Jaja.

Ett steg i taget. Ena foten framför den andra. Kroppen är tung. Benen också. Man hinner tänka alla världens negativa tankar och förbannar sig över den där sjuttons utmaningen man hojtade ut till alla håll och kanter att man minsann skulle anta. Springa varje dag i ett års tid. Runstreak kallas det visst. Jo pyttsan. Det lät som en bra grej där i vackra augusti med sina soluppgångar över daggvåta fina skogsstigar. Vem såg till att man skulle fylla jämna år och få en smula ålderskris? Och vem gav en ett tävlingshuvud som vägrar ge upp? Man biter ihop och tar sig framåt alltså. Ett steg i taget.

Ute på stora vägen släcker jag pannlampan. Ögonen har vant sig vid mörkret och urskiljer redan konturer. Det är knäpptyst – en tystnad som bara decembernaturen kan bjussa på. Kroppen hittar rytmen. Värmen stiger, och efter ett tag flyger allt det negativa bort av bara farten. Jag tittar upp mot himlen. Ser ett stjärnfall. Inser hur liten del jag är av stora universum och känner mig tacksam över allt som är. Att kroppen håller. Att benen bär. Att resten av familjen och släkten ligger under varma täcken tryggt omfamnade i hus och hem. Att min trogna, om än lite för envisa, hund springer bredvid. Att jobbet väntar. Att det finns en promenadträff med vännen inprickad i kalendern. Att man kan ta ett steg i taget.

Jag avverkar mina kilometer. Hälsar på samma bilar varje morgon, undrar min vana trogen vem chaufförerna är och vart de är påväg. Stannar vid postlådan. Stretchar, duschar, pustar ut. Kvar på mina läppar finns ett stort leende!

Oj du ljuvliga öde! Att löpträna är det bästa som finns. Att anta en runstreak-utmaning är det mest fantastiska man kan göra! Oberoende om det är för att man ålderskrisar eller annars bara har för dålig impulskontroll. Det handlar nämligen bara om ett steg. Efter ett annat.

Idag är det dag 340. Julimånad med ljumma vindar, morgonsol och dofter. Jag är snart i mål, har sprungit året runt. Men visst tar vi ett varv till? Är det bäst att vänta till decembermörkret innan man svarar på den frågan? Eller tills klockan visar 05.55 imorgon bitti igen?

Hänger du med?

Lotta Dammert
Biträdande rektor, lektor i modersmål och litteratur samt Läsväskan-aktivist.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar PK:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Underteckna kommentaren med både ditt för- och efternamn, tack.


*