Är det inte ansträngande att alltid ha rätt? Jag kommer ofta på mig själv med att sucka djupt när andra människor är helt tanklösa och gör fel val. Senast i februari grymtade jag till av förtvivlan när en ny president valdes för Finland. Jag tror att det hade funnits bättre alternativ än den elitistiska och högerinriktade Stubb.
Som naturvårdare ser jag rött när jag hör någon förkunna att huskatter ska leva fritt ute. Katten är ett trevligt husdjur, men också en skadlig främmande art som, enligt uppskattningar, dödar miljontals fåglar i Finland varje år förutom inhemska gnagare. Särskilt i en tid som denna, när naturförluster hotar vår existens, borde vi veta bättre.
När vargflocken besökte Pargas upprepar folk det trötta men välbekanta mantrat på diskussionsforumen: ”vargar hör hemma i naturen, men inte på folks gårdar” eller ”vi behöver inte vargar någonstans”. Däremot kan ingen dra ett streck på en karta där naturen slutar och gården börjar, och även om de kunde, skulle vargen inte veta hur den ska följa den. Varför tillhör den närliggande naturen oss, men inte rovdjuren? Existerar den finska naturen ens utan vargar?
Det finns säkert de bland läsarna som provoceras av mina åsikter och undrar hur någon kan skriva något sådant i en tidning, undertecknat med eget namn. Kanske, enligt deras åsikt, kan en förnuftig person fundera på att säkra sin försörjning, som fåruppfödning. Antalet rovdjur borde begränsas så att de inte hindrar ekonomisk verksamhet och traditionella fritidsintressen. Enligt mångas uppfattning är katten i slutändan ett ofarligt djur som inte får utföra sina naturliga aktiviteter inomhus. ”Vad gör Jaakko när råttor och andra skadedjur börjar springa vilt i husets källare?”
Holistiskt tänkande är sällsynt i vår navelskådande kultur i dagens värld. Enligt vår egen uppfattning har vi alltid rätt och saker och ting verkar väldigt enkla, även om det sällan är fallet. Helheten är mer än summan av dess delar. Känsligheten i att ta fram sin egen agenda har ökat i vårt samhälle med sociala medier. Att överdriva är ett bra kraftverktyg i ett argument, men en okunnig förhandlare gör sig ofta till åtlöje. Vår utsikt är ibland lika smal som Suezkanalen.
Å andra sidan är det inte nödvändigtvis alltid det mest effektiva sättet att hantera frågor på ett demokratiskt sätt med diplomatiska medel, och ”manglande” leder inte alltid till en lösning som är tillfredsställande för alla. Regeringen började minska torvproduktionen för några år sedan. Till sist var inte bara de som förlorade sina jobb inom torvindustrin, utan även miljöorganisationer, som kritiserade processens långsamhet och metoderna, frustrerade över besluten och förfarandet. Alla försökte behaga, men känslan av besvikelse var ömsesidig. Sote-reformen orsakar samma reaktioner över partigränserna. Kompromiss är ibland som en cirkus där alla är artister, men ingen kan knepen.
Jag är fortfarande övertygad om att de flesta frågor kan förhandlas genom att respektera båda parter och att man ändå kan nå en överenskommelse effektivt utan en nationell medlare. Även om jag kan identifiera mig med fårbondens vånda så borde vargar på något sätt kunna leva i skärgårdens skogar också. Mössproblem på gårdar kan säkert lösas med metoder som är mindre skadliga för naturen än frigående katter. Det är inte alltid lätt att komma överens, men när man har modet att stiga in i den andres skor ett tag och komma ut ur sin egen bubbla är vi redan närmare en lösning.
Jaakko Lento
Författaren är Skräbbölebo som förundrar sig över den besynnerliga världen och styrelseledamot i Pargas naturskyddsförening.
Översättning: Malin Johansson
Kommentarer