Mina första minnen från barndomen är till stor del från moster Lisa i Björkdungen på Attu. Mina föräldrar var upptagna med att sköta Pargas Andelshandels filial. Butiken låg ett trettiotal meter från Björkdungen och jag rörde mig mer eller mindre fritt mellan dessa två baser i mitt liv (det var innan jag vidgade reviret och orsakade oro hemma vid mattiderna …).
Ibland blev jag vänligt men bestämt bortschasad från butiken, eftersom jag störde kommersen med oavbrutet babblande. Då gick jag till moster och satte mig på trampsymaskinens pedal. Dit tog jag min tillflykt då jag fått grälor (vilket skedde dagligen), satt där och grät.
Gråten började nånstans bakom näsan, där det liksom sved till först, innan tårarna kom. Sen kom ljudet, snyftbölandet. Jag har svårt med gråt och skrik numera.
Då jag var glad skrattade jag och skrek gällt och hoppade upp och ner. Hade jag riktigt superroligt sa mor ”Det där slutar ännu med gråt”.
Jo, det gjorde det också ofta, för i all glädjefnatt hoppade jag omkull och stötte mig, eller så vispade jag ner någon blomvas, störde ”främand”, trampade på någon kattsvans osv. Och det var lite riskabelt att slå kullerbyttor på Hetekan. Sängöverkastet blev skrynkligt.
Vi hade en björkkvist på spiskransen, mest som en varning, ifall jag skulle ”göra illa”. Det hände att den togs den ner och fick dansa på bara rumpan – kanske två gånger, om jag minns rätt.
Jag tog en stol, klev upp och tog kvisten och bröt den i bitar och slängde den i spisen. Där var inte eld just då, så jag blev fast då mor såg bitarna. Det kom upp en ny, längre kvist samma dag. Det var den tidens småbarnspedagogik.
Men somrarna var oändligt långa, solen sken hela tiden och brorsan kom hem från studier i Åbo, de svenska kusinerna med barnen anlände med fina bilar och det var liv i luckan i Björkdungen och hos oss, far och mor och jag, som bodde ovanom butiken.
Det vankades Gevalia, Twistkarameller och Marabouchoklad och Sverigebarnens avlagda, fina kläder. Jag hade då också tillgång till gudmor Judiths varma famn, där jag älskade att sitta och fingra på hennes guldarmband med berlocker. Jag älskade den riksvenska accenten och doften av parfym, Prince-cigarretter, de ”stora” flickornas tuperade hår och sommarklänningar med vida kjolar.
Det plockades smultron och bakades pajer, buketter med konvaljer, buketter med nattvioler (de var inte fridlysta då …). Vi rodde ut till Labbholmen, där blev det simning och picknick med röd Jaffa, gul Grape, Pommac och Mariekex och smörgåsar, och ingen grälade! Jag fick skratta, skrika och hoppa runt med de andra barnen. Alla vuxna var också glada och ingen kom ihåg björkkvisten på spiskupan.
Uppe på vinden i Björkdungen fanns ett sommarrum och på den öppna vinden, där någon av de större flickorna hade satt upp bilder av Elvis, Tommy Steele, Brigitte Bardot, Sophia Loren, Gary Cooper, Siw Malmqvist, Lill-Babs och andra celebriteter, svävade en air av flickdrömmar, hemligheter och viskningar. Det hände att jag fick vara med där, bland papiljotter, hårspray, läppstift och dofter av Yaxa-roll-on-deodorant och prat om pojkar. Lite förbjudet, men ack, så ljuvligt spännande!
Minnena väcktes, då jag fick veta att några av dessa kära släktingar, min ”låtsasstorasyster” och en av lekkamraterna med familjer snart kommer till Pargas, det ska bli så roligt att ses!
Jag önskar Er alla bara vackra sommarminnen!
Skini Lindgård
Kultur är det som är mitt hjärta närmast
Kommentarer