För ungefär exakt tjugo år sedan satt jag och frös i TV-rummet på internatet i Wuhu, en stad rätt nära Nanjing i Kina.
Jag har alltid varit väldigt förtjust i kulturkrockar och när det händer oväntade saker, och det var minsann ingen brist på det i Wuhu, en härlig liten stad på två miljoner invånare.
På vintern var det kallt. Wuhu ligger ”söder om floden”, det vill säga i den delen av Kina som inte värmer husen på vintern trots att temperaturen kan gå ner under nollstrecket. Man började ströva runt som en kines med händerna stadigt fast i en värmande te-termos, med elektrisk (brandfarlig) värmefilt i sängen och blå sängkläder, eftersom blå (!) är en värmande färg.
De flesta anekdoter från de här åren låter som om man skulle berätta en Bellman-vits, för det börjar alltid med ”det var jag och tysken och dansken” eller ”det var Ali och Takahashi och Banza” (Yemen, Japan och Kongo – ni ser – bäddat för en riktigt bra story). Det var en rolig tid och vi blev ganska sammansvetsade under året.
Men ungefär för exakt tjugo år sedan när jag satt där och frös, så hade min mamma börjat skicka oroliga meddelanden till mig redan i några veckor. Hon hade hört att det fanns ett farligt virus i Kina. Vi hade inte hört någonting. Inte ett knyst. Med facit i hand, är det antagligen just då man borde bli orolig. Det var SARS som hade tagit fart. Småningom gjorde den kinesiska regeringen en tvärvändning, och det var kampsånger för sjukvården, det kom plakat upp i gatubilden, det kom inga andra nyheter än viruset. I snabb takt gick vi från munskydd, till obligatorisk febermätning vid stadsgränser, till att ingen fick resa någonstans överhuvudtaget. Vi fick inte lämna internatet. Eftersom vi var unga och odödliga, frihetsälskande västerlänningar, så hade vi väldigt svårt med detta. En dansk flicka och en japansk pojke rymde över muren och åkte till Nanjing, bara i protest, och de satt sedan en månad i karantän. Vi var upprörda.
Efter välformulerade brev till universitetet fick vi tillstånd att lämna internatet vid lunch och mellan 18 och 20 för att kunna äta, för vi hade ingen egen lunchrestaurang. Vi följde reglerna på kinesiskt vis, och gick ut mellan 18 och 20 och sedan in tillbaka när vi behagade.
Så där i efterhand sett var vi säkert väldigt jobbiga.
Under covid har jag haft många flash-backs. Många sporadiska minnen som legat i dvala, har kommit upp till ytan och förundrat mig med tjugo års perspektiv. Den här gången var viruset mindre dödligt, men spred sig som en löpeld runt hela världen. Vi fann oss själva plötsligt alla gå omkring med munskydd, vi lät våra regeringar begränsa våra liv och vi höll rejäla avstånd till andra människor. De sistnämnda visserligen relativt naturligt för en finländare.
Den kinesiska regeringen, som antagligen är bäst i världen på att kontrollera folk, virus och nyheter – fick till sist se sig besegrad av viruset. Den gjorde igen en elegant tvärvändning, och det kinesiska folket verkar överlag ha köpt den. De tröttnade väl till sist på reglerna de också. Under december-januari 2023 får vi aldrig veta hur många som insjuknat i covid i Mittens rike, men det är hundratals miljoner. Slutnotan för covid i Kina får vi heller aldrig veta, vare sig i människoliv eller pengar. Dock kan man kanske hoppas att epidemin sedan småningom är över, för den här gången.
Alice Björklöf
Skärgårdsbo och bankdirektör
Kommentarer