Koldioxid är vid sidan av syre den viktigaste kemiska föreningen för allt liv. Gröna växter är de enda som kan bilda energirik glukos av koldioxid och vatten med hjälp av solens energi. Glukosen är byggsten och bränsle för alla växter och djur. Utan koldioxid försvinner de gröna växterna och till slut också alla djur, människan medräknad.
Höjd koldioxidhalt i atmosfären leder till förhöjd temperatur. För tillfället är halten av koldioxid ca 415 ppm. Det låter högt, men uttryckt i en mera känd enhet är halten 0,04 %. Jordens temperatur håller på att stiga. Man försöker bromsa ökningen till 1,5 grader, men om den stiger över 2,0 grader hotar en klimatkatastrof som kan leda till mänsklighetens undergång, påstås det!
Låt oss gå tillbaka i jordens historia 55 miljoner år till paleocen-eocen epokerna. Då låg atmosfärens koldioxidhalt på ca 3500 ppm och jordens medeltemperatur var 10 grader högre än nu. Isen runt Nordpolen hade smält och havsvattennivån stigit. Kontinentalplattorna hade inte ännu glidit isär utan det bildades en väldig, djup sötvattenssjö norr om kontinenterna. Krokodiler simmade i det varma vattnet och på stränderna växte palmer. Många djurarter dog ut, främst djur med kalkskal. Koldioxiden hade löst sig i vattnet och bildat kolsyra som frätte kalkskalen. Däggdjursarterna ökade kraftigt och dessutom fanns det rikligt med fåglar och kräldjur. Bland däggdjuren fick aporna sitt ursprung under denna tid.
Sen hände något som inte ens de mest kunniga havsbiologer eller ekologer med nutidens kunskap kunde ha förutspått. En liten ormbunksväxt, Azolla filiculoides, utnyttjade tillgången på varmt näringsrikt vatten och koldioxid i atmosfären och förökades och täckte ytan av havet på samma sätt som andmat nuförtiden täcker ytan i dammar. Denna mossbräken sög åt sig koldioxid från luften, levde ett kort liv, dog och sjönk till botten och bildade tjocka sediment av växtmaterial. Materialet kunde inte brytas ned på grund av syrebrist djupt nere på havsbotten. Den kraftiga koldioxidanvändningen minskade koldioxidhalten till 600 ppm och så småningom blev området kring Nordpolen igen istäckt. Nämnas kan att Azollasedimenten utgör grunden för de stora oljeförekomster som många länder vill utvinna i Arktis.
Situationen är en annan nu än för 55 miljoner år sedan. Då var området runt Nordpolen närmast en insjö. Nu står Ishavet i direkt kontakt med Atlanten och om polarisen smälter uppstår starka sötvattensströmmar in i Atlanten som kan pressa Golfströmmen söderut, vilket kunde ge Nord-Europa ett kallare klimat. Lika som ingen kunde ha förutspått effekterna av massförekomsten av Azolla, lika lite kan man nu förutse effekterna av smältande polarisar.
Forskning pågår runt om i världen för att tekniskt kunna utnyttja Azollas förmåga att binda koldioxid och dämpa klimatförändringen.
Hotet om mänsklighetens undergång till följd av en klimatkatastrof är kraftigt överdrivet. Förutom av klimatet hotas vi akut av uppkomsten av bakteriestammar som är resistenta mot alla kända antibiotika.
Kari Penttinen
Biolog, f.d. rektor för Fiskeriskolan.
Kommentarer