Jag plägar i mina kolumner här i bladet ta avstamp i Pargas rika föreningsliv. Föreningar grundas för alla möjliga och ibland kanske även för omöjliga ändamål. Det är en del av föreningscharmen. I föreningar frodas både nya drömmar och gamla minnen. En del har ett mer allmänt formulerat syfte. Andra har en väldigt specifik inriktning. Alla har sin plats och det finns plats för alla.
När jag tittar i kalendern ser jag att det börjar dra ihop sig till Runebergsdagen. Självfallet har Pargas begåvats med en förening även för hedrandet av vår nationalskalds ärevördiga minne, Pro Runeberg. Pargas äger ju sin lilla del av Runebergsberättelsen, den mest romantiska dessutom, så självfallet ska det minnet vårdas, bevaras och berättas.
Johan Ludvig Runeberg var också något av en föreningsmänniska, långt före de registrerade föreningarnas första gyllene år i slutet av hans levnadssekel – dock först efter att han övergett Pargas och Saarijärvis moar för den nya universitetsstaden Helsingfors. Han var en av grundarna till det välkända Lördagssällskapet och fungerade som dess sammanhållande länk tills han lämnade Helsingfors för Borgå. Kanske hade han funnit inspiration till dylika litterära samlingar i ärkebiskop Tengströms sällskapsliv i Pargas prästgårds salonger?
Fredrika Runeberg, som vi så gärna lyfter fram här i Pargas, var ännu mer föreningsmänniska än sin make. Hon började sitt föreningsliv som inofficiell medlem i makens lördagssällskap, som förstås enligt den tidens anda hade endast manliga medlemmar. Men Fredrika visste sin plats på så sätt att hon förstod att ta plats. Efter flytten till Borgå grundade hon en fruntimmersförening vars ordförande hon var i hela 16 år. Genom sitt föreningsengagemang medverkade hon till att lindra nöd bland fattiga kvinnor och skapa en skola för medellösa flickor.
Makarna Runebergs engagemang visar igen på vilken kraft det finns i föreningslivet. Lördagssällskapets litterära och filosofiska diskussioner utmynnade i visioner för skapandet av nationen Finland. Ur de frön som såddes genom fruntimmersföreningarnas välgörenhetsarbete spirade en ny kvinnlig föreningskraft fram som fick fäste i de breda folklagren. Vi skall inte tillskriva makarna Runeberg, än mindre Pargas, äran för allt detta. Men de var en liten del av det och Pargas en liten del av dem. Det var i Pargas de förenades.
Därför står det sedan sommaren 2015 ett vackert konstverk i parken mellan Sundet och Runebergshuset: ”Hjärtats saga”, skapat av Armi Nurminen, gjutet av Herttoniemen Taidevalimo i Helsingfors. Det kan vi tacka bl.a. föreningen Pro Runeberg för. En ring av två utsträckta armar, vars händer är på väg att mötas, vars utsträckta fingrar nästan redan nuddar vid varandra. En kärleksförklaring. Ett tecken på föreningskraft.
Andreas von Bergmann
Föreningsvän
P.S. Runebergstårtan smakar allra bäst på ett lokalt café. Välj själv vilket.
Kommentarer