– Sedan dess har jag kört på, ett år däremellan gick jag i armén, men vad skulle jag nu annat ha gjort, skrockar Järvinen.
På den tiden var det snabba ryck. Han började som springsjas – eller bud – mellan de olika avdelningarna som hörde till dåtida ”båolaget”. Arbetsredskapet var en trehjulig moped, senare en Vespa i liknande utförande.
– Efter det blev jag hjälpkarl på en lastbil i några års tid och efter det fick jag en egen lastbil.
Sakta men säkert blev det större och större arbetsredskap, en tiohjuling som transporterade varor till Åbo med omnejd kom in i bilden. Efter det blev det cementtransporter i skiftesarbete till hamnen i Kotka i ungefär ett års tid i mitten av 1980-talet.
– Sista bilen blev sedan en containerbil som ursprungligen skulle köras i två skiften på bergullssidan, men det blev bara jag som körde den sist och slutligen.
Det handlade om att plocka med de varor som inte rymdes med på de stora långtradarna och leverera också dem till byggen eller affärer i närregionen.
Då bilavdelningens saga var all i mitten av 1980-talet blev det nya arbetsuppgifter i gruvan, där den första tiden gick ovanpå jorden, men från och med 1987 blev det underjordiska mer bekant.
– Efter att jag slapp ner då har det i princip rullat på. Jobb har vi haft hela tiden sedan dess. Jag räknade efter att ett tiotal gruvlastbilar hann bli bekanta under mina år.
En som fastnat i minnet är den så kallade ”Kiruna-trucken”, en regelrätt dumper med axel mellan fram- och bakdelarna.
– Den var helt okej att köra, men otymplig för stentransport då det fastnade sten i den. Dessutom var fjädringen för mjuk då den kom så den riggades för att lämpa sig för våra omständigheter så att den i praktiken blev som en studsboll.
– Sista gången jag körde den var på Limbergssidan. Jag råkade pricka ett dike och bakre delen välte så att hjulen bara snurrade. Men efter det försvann den slutligen.
Mycket har ändrat under de 46 åren som Järvinen jobbat – men i gruvan har det mesta varit sig likt. Stenar är stenar och de ska transporteras från ställe a till ställe b.
– Emellanåt har bilarna varit större och emellanåt mindre, beroende på behovet och omständigheterna.
Då Järvinen började var djupet i ”gropen” omkring 70 meter, i dag på sina djupaste ställen omkring 130 meter.
– En hylla till blir det väl i alla fall, 150 meter har det talats om. Om avfallsstenen skulle gå åt bättre skulle det vara bättre, förstås.
Som mest var fem eller sex maskiner igång samtidigt, i aningen olika konstellationer av hjullastare och grävmaskiner.
– Nog fanns det ju berättelser om truckar som fallit ner från hyllorna, men under min tid kommer jag inte ihåg några desto större sådana händelser.
Förstås har speglar tagit i kanterna och sådant, men inget värre.
Att köra i tunnlarna med de bredare bilarna är en utmaning, det är knappt om utrymme.
– Värst är det då solen håller på att stiga och man kommer ut ur en tunnel. Då man kommer ut i dagsljuset är man nog blind en stund och då gäller det att veta vartåt man ska svänga.
Hundbanan har vuxit till sig enormt under Järvinens tid. Den gamla ändan mot sportplanen är sig lik, men allting ut mot Skärgårdsvägen är av färskare årgång. Ersbyskogen har också fått sin beskärda del.
– En del makadam åker iväg österut, en del används i vägbyggen, men för tillfället är det åtminstone stopp i riktning österut. Transporten kostar, så man vill hellre ha sprängsten närmare ifrån.
”Båolagets” sociala verksamhet med friluftsdagar och årsfester har uppskattats av både arbetstagare och deras familjer. Det sociala ansvarstagandet, där ortens storindustri har ett finger med i spelet i det mesta, har i regel fungerat bra.
– Det är ju nog en gammal sanning, trivs man inte så söker man sig bort.
Fortbildningen och rekreationsverksamheten har löpt på regelbundet och Järvinen var under många år aktiv inom industribrandkåren.
– I tiderna plogade man också om vintrarna. Fabriksområdet och Skräbbölevägen ända från Råtthallen till Skräbböle skola skötte vi i princip om att var plogad. Pajbackavägen hörde till och sen tog man Skolgatan på samma gång, man lyfte inte precis upp den tidens plogar sådär bara utan fick lov att köra på. Backa gick inte heller, men det hörde liksom till på den tiden.
– Inte egentligen. Då man väl fick jobb så var man nog nöjd med det. I början av min tid i gruvan minns jag att de sökte chaufförer till flygfältet och då funderade jag litet på det, men det blev inte av.
Mikael Heinrichs
050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi
