Några tankar på det här yrkesvalet fanns inte heller på den tiden. De egna första stapplande stegen inom den bransch som senare skulle komma att bli mitt huvudsakliga yrke tog jag antagligen först fyra år senare, i samband med VM-slutspelet i fotboll i Italien 1990.
Från den tiden har jag fortfarande i några dammiga lådor på vinden, där verkliga skatter gömmer sig. Det handlar om en 48-sidig VM-tidning med både klisterbilder, samtliga deltagande nationers flaggor och alla matcher i kronologisk ordning. Där finns matchanalyser på samtliga drabbningar, matchens lirare i vartdera lag och andra små detaljer värda att notera. Trots att de taktiska laguppställningarna saknas, finns det mesta som hände i turneringen dokumenterat innanför de pärmarna.
Att turneringen i och för sig gått till historien som en av de tråkigaste någonsin och kanske är mest känt för många av de mer framgångsrika nationernas rätt cyniska och destruktiva spelstil, är Italia’90 för mig den ultimata fotbollsturneringen.
Från Kameruns storskräll i premiären mot Argentina till den hjärtskärande förlusten för Roger Milla och hans landsmän i förlängningen mot England och till den i ärlighetens namn rätt sorgliga finalen i Rom där Tysklands Andreas Brehme med ett sent straffmål såg till att den argentinska straffspecialisten och eviga andramålvakten Sergio Goycochea inte blev turneringens stora hjälte.
En likadan tidning kom till också fyra år senare i samband med VM-slutspelet 1994 i USA, men den gången var ivern inte alls den samma och tidningsprojektet blev halvfärdigt. Jag antar att ivern att göra tidningen utbyttes i ivern att heja på Sverige i samband med det slutspelet.
En iver som från och med i morgon antagligen utbyts mot att hålla stenhårt på Island i EM-slutspelet i Frankrike. Någon EM-tidning blir det inte den här gången, men att skriva om – bland annat – fotboll och idrott blev faktiskt ett yrke. Det hade jag inte trott på för 26 år sedan.
Mikael Heinrichs
050 306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi
