Det är en gråmulen torsdag i februari och jag har för en dag bytt ut min sedvanliga arbetsplats på Strandvägen i Pargas centrum till en liten vindslya på Sommarö i Nagu. Här växte de åtta Boslättsbarnen Julia, Vivi, Nanny, William, Arthur, Elly, Selim och Junia upp i början 1900-talet. Arthur var min farfar och sjöman som han var hade han armarna fyllda med sjömansmotiv som ankare, kvinnor och fiskar – tatueringar som han hade fått på alla sina långa resor. Han var en tystlåten man som inte gjorde så stort väsen av sig, men då han tog till orda lyssnade man. Jag minns speciellt en sommar på Boslätt då vi alla kusiner rodde runt i Sommarösundet och det hördes en skarp röst: ”Ner med årorna, du ror som en stadsbo”. Sedan dess ror jag så att årorna så gott som nuddar vattenytan vid varje roddtag.
Då jag tittar ut genom fönstret från min vindslya ser jag hur den yngre generationen av kusiner tappert försöker göra ett hål i isen – storfiskarna har något på gång och jag konstaterar att traditionen lever vidare. På Boslätt fanns det inte mycket som gick före fiskandet – så fort vi hade kört över bron från Dalkarby till Sommarö var nästa steg att få näten i sjön. Med åren blev jag ganska skicklig på att välja rätt bland näten i uthuset där det fanns otaliga gamla fiskenät upphängda på väggen och bad farfar om ett abborrnät, ja då fick han det. Det där med att ro ut näten vare sig det stormade eller regnade småspik var en sak för sig. Då jag hade avancerat så pass mycket i mitt roende att jag fick köra snurran då näten skulle läggas ut, gällde det att hålla tungan rätt i munnen. Det var inte bara en och två gånger som farfar var nära att få sig ett dopp då jag rivstartade snurran – ni vet en sådan där goding som saknade friläge och flög iväg så fort man startade den – på andra rycket om den var kall och på första om den var varm. Likaså saknade f-n-skapet back och skulle vändas var gång man skulle backa ut från bryggan.
Men fiskelyckan var det inget fel på. Under mina barndomssomrar levde jag på rökta flundror och abborrar och jag kan än i dag, åtminstone nästan, äta en rökt abborre med ögonen slutna utan att få ett enda fiskben i halsen. Den färdigheten har jag också försökt föra över till mina barn, men fiskelyckan har varit för skral för att de ska minnas var raderna med ben finns. Eller kan det ha att göra med att fiskelyckan inte är så stor då näten för det mesta är på land? Att vara fiskare är inget latmansgöra.
Kvällens stora nöje var alltid då tippraden om följande dags fångst skulle lämnas in, samtidigt som det spelades Marjas och farfars bror Selim plockade fram dragspelet och spelade ljuv musik så det hördes över hela Sommarösundet. På kvällarna fick vi barnbarn lyssna till fascinerande berättelser från förr i tiden då våra anfäder skulle på dans till Kyrkbacken och var tvungna att simma över sundet med festkläderna i en tunna. Det fanns bara en roddbåt i huset och den fick förstås inte ungdomarna röra. En annan historia som vi barnbarn ofta fick höra var hur man på Boslätt samlade vasstofsar som sedan användes till att fylla madrasser och dynor med. Synd bara att man inte då förstod att skriva ner alla dessa historier, de bleknar tyvärr i takt med åren.
I dag är det lättare för de Sommaröbor som ska fria då det finns broar både mellan Sommarö och Dalkarby och Sommarö och Kirjais. Kanske någon modig kvinna har i planerna att fria just i dag på skottdagen?
Glad skottdag!
Malin Johansson
Redaktör, PK
Kommentarer