Egentligen är det två små stugor som ligger i en bukt med en rad öar utanför och Sverige bortom dem! Stugorna har ägts av två fiskare som drunknade den 26 oktober 1957 när de försökte rädda sina siknät utanför stugstranden.
Nästsista dagen satt de två första skarvarna på en liten sten rakt utanför stranden! Hur många kommer månne nästa år?!
Årets första besök skedde i slutet av maj. Då var vadarna aktiva och ljudet av storspov, tofsvipa, rödbena och enkelbeckasin gjorde att man kände att man kommit hem till Österbotten!
Samtidigt som jag klippte gräset försökte jag ha stranden under uppsikt. Där rörde sig ett tjugotal vadare, stora som kärrsnäppor. Näbben var precis som kärrsnäppans, rak med nedböjd spets, men det viktigaste saknades, buken var inte svart! Jag blev frustrerad! På eftermiddagen tog jag stövlar och tubkikare och gick ut på stranden och fokuserade på vadarna. Från näbben gick ett ljust ögonbrynsstreck som delades i två ovanför ögat! Myrsnäppor! Hur kunde jag glömma bort dem! Nästa dag var de redan på väg till Lappland och en flock på 25 strandpipare hade lagt beslag på stranden.
Ett par dagar senare hörde jag stressade fiskmåsar i stranden. Där satt en mäktig gammal havsörn och duckade varje gång den blev anfallen av måsarna. Framför den satt en kråka ansikte mot ansikte och kraxade ogillande!
Nästa besök till stugan gjordes vid midsommar. Då var det dags att skruva ihop gungan, lika lätt som att bygga Ikea-möbler! När gungan var klar, provsatt jag den för att kontrollera att vinkeln mellan sits och ryggstöd var den rätta. Jag satt en stund och njöt. Då kom ett mårddjur och passerade mig med höga gracila skutt och försvann bakom vedlidret. Svart svansspets! En hermelin!
Nån dag senare drack jag tidigt morgonkaffe på verandan. Då började kråkorna föra ett förfärligt oväsen precis utanför. Jag gissade att något djur var i antågande och tittade ut genom sidofönstret. En räv kom strykande förbi väggen, fortsatte till grinden ut till strandängen där den stannade en stund. Den var fullvuxen, pälsen var i prima skick, men den var otroligt mager. Säkert en räv som inte ännu lärt sig jaga. Jag ogillar kråkorna när de spatserar i strandgräset och förstör vadarnas bon. För ungräven kände jag sympati och hoppades att den skulle få sig ett skrovmål ute på strandängen.
Vid tredje besöket i slutet av juli var det redan ganska tyst i naturen. Kornknarren som hördes dag och natt vid midsommartid hördes endast sporadiskt på natten. Morkullan flög sina rundor. Vadarstranden var nästan tom, höstflyttningen hade inte börjat ännu. Brun kärrhök flög av och an på låg höjd och damp ned i vassen. Fiskgjusen flög i väg med en braxen och skräntärnan skrämdes med sitt skrovliga skrik! De idisslande kossorna drog till sig en stor flock starar som njöt av flugsvärmarna runt dem.
Ett oönskat besök upplevde jag också! Nästsista dagen satt de två första skarvarna på en liten sten rakt utanför stranden! Hur många kommer månne nästa år?!
Kari Penttinen
biolog, fågelentusiast och f.d. rektor för fiskeriskolan
