I början av hösten vinkade vi glatt genom bilrutorna. Vass höst-sol försämrade sikten men man kunde ändå tydligt se, att alla skolbarns föräldrar som satt vid ratten, log. De utstrålade: Här kommer pigga jag med mina pigga barn och vi är på väg till barnens pigga skola med alla pigga lärare och pigga skolkamrater.
Piggt, var det minsann, då i augusti, innan löven hade börjat frasa. Vi var utvilade och redo för nya tag. Sjuttiotvå förkylningar, springmask, löss och magsjukor hade inte ännu knäckt oss. Skolväskan var ren. Blicken klar. Inga vantar var ännu borttappade, inga mörka ringar kunde skådas under föräldrarnas ögon. Växtvärken nattetid hade inte ännu kickat in och de vuxnas kaffemängd kunde, ännu vid den här tiden, räknas som måttlig. Långt in i september var vi D-vitamin-sprängda och höga på solsken. Sedan kom oktober. Den lade sig som en våt yllesocka på vår livslust och sikten genom morgonens bilruta blev ännu sämre. November. En käftsmäll av rang. Folk talade om att hösten var så härlig och jag stämde in i lovsången, men var den verkligen det? Mammornas och pappornas ansiktsuttryck bakom ratten var stramt. Munnen lika spänd som det där jumppa-bandet man köpte efter semestern i en naiv tro på ”ett nytt liv”.
Nu, strax innan jul, lyfts endast ett halvt pekfinger från ratten när vi vinkar. Allt mera hålögda rattar vi, de okrönta kungarna och drottningarna av Skolskjuts, in och ut från parkeringar. Samma bilar möts på exakt samma ställen, varje morgon. Stämningen i bilen är tryckt. ”Kan du stänga av radion, mamma. Jag orkar inte höra.” säger Stora när jag försöker fjäska upp fiilisen med Kaija Koo. Inte ens taxichaufförerna orkar le och hälsa längre. De glor tomt ut genom sidofönstret och glömmer att svänga ut från skolområdet, trots att det är deras tur att köra.
Men så en morgon har någon i grannbyn tänt den ståtliga julgranen. Den lyser hoppfullt och trösterikt i ett i övrigt mörkt och snötäckt landskap. Alla i bilen kvicknar till. ”Den lyser! Nu lyser den igen.” säger Lilla och hon vrider nästan nacken av sig för att se den så länge som möjligt när vi susar förbi. När vi närmar oss skolorna kommer följande utrop. Någon har blåst upp en gigantisk jultomte på taket av Piug 2. ”Titta, mamma, en tomte. Hej, hej Tomten.” Vi vinkar alla frenetiskt åt den uppblåsta tomten som idioter. Fönsterrutorna immar igen av vårt oväntat goda humör och chauffören i bilen som kommer emot, vinkar plötsligt tillbaka. Någon unge med stor skolväska vinkar också. Och den gängliga högstadieeleven som går över gatan, höjer för en sekund sin blick under luggen och jag kan ana ett leende. Han vinkar också. Och så vinkar vi plötsligt alla. Lika glatt som i augusti. Jag andas ut. Och jag tänker: Halleluja.
Halleluja för Tomten och Bocken och Julgranen och Juleljusen och Jesusbarnet och Lussekatterna och Luciatåget. Halleluja för den spetsade glöggen och stearindoften och paketprasslet och TippTapp och Whamageddon. Halleluja!
Det är visst någon poäng med alltihopa ändå. För hur skulle vi annars överleva detta arma mörker.
God Jul och så vinkar vi när vi ses!
Daniela Franzell,
skådespelerska, manusförfattare
Kommentarer