Nu i början november är det hundra år sen min farmor med familj flyttade till Heisala. Farmor var då två år och enda barn till sina föräldrar. Tillika flyttade också farmors moster med man, som köpte granngården. Vi har inte firat jubileet, det kanske vi får ta då det är 101 år istället?
Jag är alltså den fjärde generationen här och mina barn den femte. Många gårdar i Finland har varit i samma släkt i flera hundra år men vår gård har alltså varit i släkten sen 1921. Det finns ett talesätt som lyder ”förvärva, ärva och fördärva”, men eftersom jag är fjärde generationen redan har gården inte ännu fördärvats.
Just nu är vi tre generationer som bor på gården då våra barn är i skolådern ännu och mina föräldrar också bor intill gården. Att bo flera generationer på samma ställe är ju inte mera så vanligt i dagens samhälle, och det har sannolikt ingen större betydelse men det ger åtminstone ett sinne för perspektiv, då våra barn kan leka utelekar på samma bergsklackar där deras farfar gjort det eller försöka hitta stigen där deras farmor gick till skolan (som då fanns på Heisala).
Själv fascineras jag av tanken om på vilka olika sätt och metoder man brukat våra åkrar under de hundra år mina släktingar varit här samt tidigare sekler, odlingsväxter och maskinparken har förändrats på hundra år men åkerskiftena är det samma fortfarande förutom alla stenar som alla generationer har plockat bort. Samma åkrar vi nu skördar med breda slåttermaskiner jobbade min farmors mosters drängar och pigor på med lie och räfsa. Sinne för historiskt perspektiv får man också då man försöker hitta något i gårdsförrådet där det lagrats oumbärliga prylar från åtminstone tre tidigare generationer.
Kanske det blir jag som fördärvar gården? För många jordbrukare kan känslan av ansvar inför tidigare generationer faktiskt bli ganska betungande då man inte kan mera driva gården men ej heller vågar/vill lägga ner verksamheten på grund av plikt- och ansvarskänslan. För egen del har vi utvecklat verksamheten så att vi nog skall vara med en tid ännu som jordbrukare, sen kan nästa generation själv avgöra hurudan verksamhet här är i framtiden.
Men det oaktat undrar jag ibland hur jordbruket ser ut här i framtiden? Inte minst på grund av trycket på hur våra livsmedel ska produceras, fast och andra sidan ska väl människor äta i framtiden också? Jag går inte omkring och tänker på hur äldre generationer skulle förhålla sej till det vi gör på gården idag, men jag skulle gärna vilja veta vad min farmors moster Tyyne tycker om att vi döpt den ena mjölkningsroboten efter henne.
Andreas Johansson
Heisalabonde, Pargas
Kommentarer