Det finns ett slags styrka i marginalen som folk ibland fruktar. Det starka ljuset når inte alltid ända ut i marginalen och det kräver en hel del självständigt tänkande att ligga där. Trots det vill vissa dit. En del av oss vill själv rita upp sina egna gränser och längtar inte efter den trygghet som gemensamt uppsatta spelregler ger. Det kan vara ensamt att finnas i marginalen, litet som för en invånare i en utdöende by på landsbygden. Där tvingas man stifta bekantskap med sig själv. De från storstan som besöker byn hämtar med sig förvirring och i bästa fall förändring och en väckarklocka.
Medelklass, snittpris, mellanöl eller mittpunkt – långt ifrån marginalen. Ett flickebarn som inte förstår varför man inte varje dag kan gå till dagis i festklänningen. En annan vill inte att man sköter skogarna. Någon finner inte arbetsmotivation i pengarna. Någon annan förstår inte att det var ett skämt. Hur definierar vi egentligen ”oss” och ”dem”? Hur skör är inte vår identitet om vi är rädda för att marginalen förändrar den? Hur sköra är vi då vårt centrum bävar inför förändring? Rutin. Vuxen.
Bland dem som befinner sig i marginalen är deras val en del av identiteten och allmänt accepterat i de egna kretsarna. Samtidigt har de bättre förståelse för andra marginaler.
Jag har ett barn som älskar rutiner och måste få veta på förhand vad som skall hända så att man kan förbereda sig. Barn saknar en helhetsbild av världen och därför kan nya saker vara skrämmande. När borde man ha berättat för oss vuxna om att vi samtidigt som vårt välfärdssamhälle falnar i kanterna och osäkerheten ökar dessutom tvingas ta emot marginaler, flyktingar?
Vårt samhälle förändras och det lättaste sättet att hantera det är genom att använda vår energi till att acceptera det och gå vidare. Det är också vad framtidsforskningen tar sikte på. Den berättar om och varnar oss för kommande förändringar i samhället om den kan. Vår analytiska befolkning tror bara inte längre på en enda sanning. Än mer fjärran känns en gemensam tro, vinterkriget eller Lapplandskriget.
Jag är på något vis ledsen över att känslorna som förknippas med dessa krig inte lever vidare hos kommande generationer. Trots att det handlar om tunga känslor, ligger det en viss styrka och igenkänning i dem, en del av vår identitet. Barnen vars föräldrar stred i krigen delar fortfarande på en stor del av vår gemensamma, nationella identitet. En identitet som glider allt längre ifrån oss, oberoende av Okänd soldat eller Barnmorskan (Kätilö). Vårt fokus skiftar.
Bland dem som befinner sig i marginalen är deras val en del av identiteten och allmänt accepterat i de egna kretsarna. Samtidigt har de bättre förståelse för andra marginaler. Språkgrupper, flugfiskare, trombonister, skogshuggare, ADHD:n, myrakvariumbyggare, gråterskor, samlare på Illustrerad Vetenskap, hemmamammor, invandrare. Alla ligger vi i marginalen på något vis.
Stella Tiisala
översättning från finska Mikael Heinrichs
Kolumnen är Tiisalas sista i serien “På PK:s begäran”
