Jag går runt i butiken med de minst matchande kläderna, alla skrattar. Jag går av bussen och säger “tack” med årets voice crack, alla pratar om mig. Jag faller med cykeln på ett övergångsställe, alla stirrar. Med det sistnämnda kan man ju hoppas att fallet inte ser så dramatiskt ut, men ni fattar grejen.
Jag har nog alltid varit en person som mer eller mindre brytt mig om vad andra tycker. Vad människor tycker om mig som person men även om saker jag valt och väljer att göra. När jag var yngre handlade det mycket om utseende och kläder. Jag ville inte sticka ut. Löjliga tankar som ingen ska behöva ha, ändå dyker de upp ibland än idag. Som ett exempel från senare dar är då jag fick förfrågan om att skriva kolumner till Pargas Kungörelser. Det var inte direkt en självklarhet att tacka ja. Vill jag att folk ska läsa mina funderingar? Kommer folk tycka att det är totalt värdelösa saker jag skriver om? I slutändan är det ändå ingen som bryr sig. Man måste våga bjuda på sig själv, små som stora saker. Människor får tycka vad de vill och det kommer alltid att finnas människor som inte tycker om en, men det ska inte vara något som får en att ändra sig som person.
Musik har alltid varit något som hjälpt mig med att distansera mig från andra. Jag skapar min egen lilla bubbla och är med mig själv på ett annat sätt. Speciellt på platser där det finns mycket folk, till exempel på bussen, är det en lättnad att vara frånvarande från verkligheten för en stund. Något som även kan hjälpa mig i jobbiga tider är citatet “Du skulle förmodligen inte oroa dig för vad folk tycker om dig om du kunde veta hur sällan de gör det”. Jag tycker det är ett bra råd som alla borde ta åt sig av lite oftare. Alla har sina egna bekymmer och sin egen historia.
Det blir tungt att leva om man hela tiden bryr sig om andras åsikter. Livet är tillräckligt komplicerat för att ta någon annan än sig själv i första hand. De fula kläderna på din butiksrunda, den konstiga rösten på bussen och ditt dramatiska fall på cykeln har ingen betydelse. Ingen kommer ihåg det om 100 år.
Caroline Voutilainen
Ung livsnjutare
Kommentarer