Jag lider av fåfänga. Eller inte lider, precis. Jag njuter snarast av att bli ompysslad. Med naglarna går jag till Shadia. Hon hyr in sig på en stor skönhetssalong där man i princip får åtgärda allt man vill och har råd med. Shadia kommer från Pakistan och vårt första möte var långt ifrån lyckat. Hon var ny både i salongen och i landet. Vi förstod inte varandra alls. Hon kunde varken finska eller svenska och hennes chef förbjöd henne att tala den lilla engelskan som hon behärskade. Chefen ville att Shadia skulle öva upp sin finska och hon svepte hotfullt omkring i sin gredelina kaftan. Som en hök övervakade hon Shadias arbete och ord. Höken tittade urskuldande på mig. Hon var uppenbarligen rädd för att jag inte skulle vara nöjd. Det var jag inte heller.
Det tog evigheter för Shadia att få ordning på mina nagelstumpar. Hon var oerhört omsorgsfull och noggrann. Men trots att jag inte förstod vad hon frågade och hon inte förstod vad jag svarade, så blev hon till slut klar efter tre och halv timme. ”It’s complicated” viskade hon och tittade ängsligt på mig under lampan, med ögon svarta som bottenlösa tjärnar. Jag nickade vänligt trots att jag höll på att kissa på mig.
Efteråt var jag både nöjd och missnöjd. Naglarna var skitsnygga, men de såg inte ut som jag hade beställt. Besöket var dyrare än planerat och det tog definitivt längre än hon hade utlovat. Jag visste inte vem av oss som var orsaken till alla missförstånd men jag var ganska säker på att jag inte skulle återvända. Efter några veckor insåg jag dock att naglarna verkade vara väldigt hållbara. På fjärde veckan hade ingen nagel lossnat eller ens blivit skamfilad. Ytterligare två veckor senare såg de mer eller mindre nya ut. Bara utväxten avslöjade dem. Jag bokade en ny tid.
Höken såg förvånad ut när jag kom in genom dörren. ”Aj, sinä.” sa hon och fladdrade in bakom receptionen i sin stora kaftan. ”Moikka moi” hojtade Shadia glatt och sken upp med hela ansiktet när hon fick syn på mig. Hennes ögon var som kattguld. Vi satte oss mitt emot varandra och hon började fila.
Även denna gång blev jag nöjd. Shadia hade blivit både snabbare och modigare. För varje besök lärde jag känna henne lite bättre. Numera kommunicerar vi på det språk vi för stunden tycker att vi behärskar bäst. Vi struntar helt i Höken. Ofta lyssnar vi på de andra kunderna i salongen. De snarvlar obehindrat och högljutt på ett gemensamt språk. Vi himlar med ögonen och skrattar. Shadias tänder är kritvita. Hon har kolsvart hår och vackra skjortblusar i silke. Om Shadia fick bestämma så borde jag ha mera rött och guld. Ibland ger jag henne fria händer för att hon är så rar, men jag ångrar mig alltid efteråt. Vi har definitivt inte samma smak. Vi har förmodligen ingenting gemensamt. Jag älskar att simma och skriva, medan Shadia varken kan eller vill hålla på med sådant. Nej, Shadia lagar hellre kryddiga grytor och bjuder hem vänner till sin lägenhet som har kvällssol.
Jag tycker om Shadia. Finland behöver sådana som Shadia. Fast det är ”complicated”.
Daniela Franzell
Skådespelerska, manusförfattare, vykortskonstnär
Kommentarer