Känns det som om att dina närstående alltid pillar på telefonen då du har något ärende? Avbryter hen dig mitt i meningarna? Kanske hen sitter tyst och stilla, men du kan ana på minen att hen i själva verket sitter och funderar på sin nästa rappa replik utan att ens lyssna på vad du egentligen säger?
Goda talare är väldigt uppskattade. Bra citat upprepas gång på gång och karismatiska talare blir kändisar. Talets förmåga är något man övar på: man håller föredrag i skolan, det finns konsulter som specialiserat sig på scenkarisma. Men det är väldigt få som övar på den ädla konsten att lyssna.
Att tala utan lyssnare är onödigt. Endast en person i taget kan tala, de övriga är lyssnare. Borde man kanske fokusera mera på att lära sig lyssna än på att lära sig tala?
Har du själv någon gång reflekterat över att du inte kommer ihåg vad den andra parten just sade? Du hör nog ljudet, men inte orden. Tankarna flackar, de rör sig fortare än ljudet. Hjärnan har mera tid än munnen. Du fokuserar istället på att talaren har något i mungipan än att du faktiskt skulle lyssna på vad personen säger.
Nästa steg är ännu svårare. Man borde också förstå vad den andra parten menar. Det faktum att man sovit helt okej är något som din partner kan dela med sig på morgonen. Är meningen då att kommunicera att andelen rem-sömn var tre timmar och att man vaknat fyra gånger? Eller är meningen att kommunicera att det är något som tynger och gjorde det svårt att somna?
Då vi är tillsammans med nära bekanta, antar vi oftast att vi redan känner till allt om dem. Därför kanske vi inte tror på att de faktiskt kan ha något nytt och intressant att berätta. Kommer du ihåg hur du ivrigt lyssnade till din partners spännande berättelser i början av ert förhållande? Du kanske var en god lyssnare. Det kan vara att ni blev ett par just av den orsaken. Du kan fortfarande överraskas, förutsatt att du inte går på toa mitt i en konversation. Den som är konstant nyfiken, hittar alltid något nytt.
Att lyssna betyder inte att man nödvändigtvis är av samma åsikt. Det räcker att man accepterar att någon annan kan ha en annan åsikt, man kan till och med lära sig nytt av det. Tillsammans med sina närmaste hoppas man att man delar vissa värderingar. Därför kanske man också enklare börjar gräla med dem. Främmande människors åsikter spelar inte lika stor roll.
Som journalist har man som jobb att lyssna. Den man intervjuar berättar, förutsatt att personen känner sig bekväm och trygg i intervjusituationen. Med ledande frågor kan man styra in samtalet på det spår man vill. Till sist komprimerar skribenten samtalet till en text. Efter en arbetsdag kan citaten ännu eka kvar mellan öronen och det enda man längtar efter är tystnad.
Det är få av oss som bokar in lyssnande i kalendern. Den rätta stunden att lyssna kan man inte schemalägga. Därför får vi helt enkelt nöja oss med att konstatera ”Jag lyssnade visst inte”. Trots att de stunder vi delar med våra närmaste är de allra viktigaste i livet.
Maija Arosuo
PK-journalist
översättning Mikael Heinrichs
Kommentarer