I höstas fick jag frågan om jag ville komma och berätta om mitt yrke för en grupp ungdomar. Jag är nästan fånigt introvert och trivs inte alls med att tala inför folk, så jag hade tyvärr förhinder (jag hade faktiskt det), men att publicera en text inför folk är inga problem, så jag kan ju berätta här istället.
När någon frågar vad jag jobbar med, brukar jag ibland säga att jag ritar döda djur. Det låter makabrare än det är – jag är illustratör och porträttecknare, och får ofta uppdrag av djurägare som vill ha porträtt av sina bortgångna husdjur. Döda människor är inte lika vanliga som motiv, där är fokus oftare på födelsedagar, bröllop och dop. Vid några tillfällen har jag dock fått i uppdrag att rita porträtt av dödfödda spädbarn. Det är ett stort förtroende och jag vill betjäna kunden så bra jag bara kan. Då tar det nästan lika länge att formulera e-postmeddelandena som att teckna porträttet. Att bara rabbla priser och tidtabeller som vid vanliga beställningar känns inte riktigt värdigt.
Jag håller kontakt med kunden under arbetets gång så att hen kan se hur teckningen framskrider och säga till om något behöver ändras. Ibland blir det knepigt, som när kunden skriver: ”Det är något som ser främmande ut men jag kan inte sätta fingret på vad. Kan du ändra det?”. Då skulle jag vilja svara ”nej”, men eftersom jag är väluppfostrad försöker jag tillsammans med kunden hitta felet.
En gång hade jag gjort ett stort och detaljerat porträtt av en äldre dam. Hon tyckte det var likt, men frågade om jag kunde göra bilden suddig. Mitt konstnärliga ego blev lite stött, men jag beställde snällt ett suddat tryck från det lokala tryckeriet eftersom jag inte ville förstöra originalteckningen. Damen var mycket nöjd med trycket, så det var bara att rycka på axlarna och ta betalt.
Hur börjar man då rita döda djur till vardags? Jag har ritat hela livet, men tänkte länge att jag skulle skaffa ett ”riktigt” jobb, som t.ex. lantbruksavbytare. Jag utbildade mig till agrolog, men insåg snart att tidiga morgnar och ansvar för djur och maskiner inte passade mig, så jag for till Åbo Akademi och skrev en halvhjärtad kandidatavhandling i svenska medan jag funderade på vad jag skulle bli när jag blir stor. Svaret blev ”Sven Nordqvist”, så jag grundade firma och började rita. Nu har jag försörjt mig på ritandet i 10 år och trivs utmärkt med att få sitta hemma vid ritbordet med en podd i öronen. Och framför allt med att slippa tala inför folk.
(Men Sven Nordqvist har jag inte ännu lyckats bli. Det är han som har gjort böckerna om Pettson och Findus.)
Karin Holmström
Illustratör och porträttecknare
Kommentarer