”Jag vill gärna resa tillbaka"

 
jenni Valtere
Jenni Valtere från Pargas jobbade sex månader som frivilligarbetare i mellersta Java.
Pargasflickan, fjolårets student Jenni Valtere visste redan före abiturientåret att hon ville resa utomlands och jobba som frivilligarbetare. Hon och hennes väninna Elsa Rannikko googlade olika möjligheter men de var lite för sent ute och hamnade till Indonesien via ungdomsbytesorganisationen Maailmanvaihto ry –ICYE Finland.
Efter sex månader i landsbygden i mellersta Java är de unga damerna många erfarenheter rikare. Som vanliga turister skulle de säkert ha sett mycket mera olika platser men då skulle de knappast fått se de lokala människornas vardag och fått vara en del av det.
Jenni jobbade på landsbygden i Winong där närmaste staden heter Pati. Hon skulle jobba som assistent för engelska läraren på lågstadiet men det fanns ingen lärare, så hon var både lärare och därtill assistent i daghemmet.
– De minsta barnen var först rädda för mig för de hade aldrig sett en med ljus hy och vass näsa som är typisk för västlänningar.
– Skoldagen i Tarbiyatul Islamiyah-skolan började klockan sju med morgonbön. De yngsta elevernas skoldag slutade mitt på dagen efter bönen och lunchen men de äldre kunde fortsätta till klockan 15 och ibland ännu kvällstid mellan 18 och 20.
– Elsa jobbade på högstadiet som finns på några kilometers avstånd. Jag besökte ofta elever som bodde i internatet med henne. Vi hjälpte dem med läxor eller bara pratade med dem. Vi fick även höra om flickorna hade blivit förtjusta i någon pojke och sånt.
– Jag använde hijab som täcker håret och halsen såsom de lokala gör. Det var också ett sätt att visa att man värdesätter andras kultur. Indonesier är vänliga och värdesätter andra människor. Man delar saker och hjälper andra. Grannhjälpen kan omfatta till exempel det att man lånar sin bil vid behov. Det var mycket mindre leenden som möte mig när jag återvände till Finland, småler Jenni.
Det svåraste i början var att hitta sin egen plats när allt var nytt, såväl språk och kultur som den eldiga maten.
– Det serverades ofta friterad mat med ris och kassava. Man använder mycket kokos och råsocker. Kokt kall potatis och batat kunde serveras som sådan.
– I början var det också en chock när det fanns hönor överallt: i skolan, på gatan, på gården, ibland även inomhus.
Det var tryggt att röra sig där Jenni bodde men på större turistorter såsom Bali är det annat.
– Vi hade också strikta regler från organisationen. Vi fick till exempel inte köra motorfordon, inte dricka alkohol och inte använda droger.
Jennis värdfamilj var förmögen. I deras hus hade en del av rummen luftkonditionering och vid elavbrott klarade man sig med hjälp av en reservgenerator. Jenni hade tv i sitt rum men det blev inte att se på tv eftersom hon inte alls förstod språket.
– Pappan i värdfamiljen har eget företag och han upprätthöll skolan, daghemmet och barnhemmet. Hustrun äger flere klädbutiker.
Jenni och Elsa besökte fyra av landets tusentals öar. Mycket blev osett och Jenni vill gärna återvända för att träffa sina gamla elever.
– Kanske någon gång när jag har med mig make och barn, säger hon.
Nu jobbar hon som skolgångsassistent vid Hovirinta skola i S:t Karins och tänker söka in i lärarutbildning i Åbo.
Leena Lehtonen