Några julminnen sticker upp. Skoljulfesterna då jag var liten. Sammetsklänning och spänt knuten rosett i håret. Jultablå med vitsippsdräkt med kreppapperskjol och hatt, rinnande, smält stearin som rann längs händerna och brände, men man fick inte gnälla då man fick vara tärna. Men aldrig Lucia.
Julaftonen, då pappa var på sjukhus och mamma ville inte få brasan tänd i Porin Mattin, veden var fuktig och det rykte in. Julgranen var gles och sned. Julgubben, som efter uträttat ärende skulle få en sup, lyfte på masken och visade sig vara granngubben. Det var då min tro på tomten dog. Jag fick bl.a dockkläder som mamma stickat. Dåligt samvete hade jag, för jag hade tjuvtittat på paketen innan. Pillat små hål i pappret. Mamma var ledsen.
Julen i Björkdungen då vi var hos moster, och salen, som annars hölls stängd, öppnades och julgranen var jättestor och hade en ängel i toppen, och jag fick en stor, röd dockvagn med täcke, kudde och spetslakan. På juldagen skuffade jag sedan vagnen längs allén mot Attu gård genom snödrivorna, av och an, tills händerna i ”påsavantarna”var stela av köld.
En gång, då jag var tonåring firade vi jul hos min storebror i Tammerfors. Då fick jag en kassettbandspelare av märket Philips. Vi bandade brorsdotterns Pippi Långstrumpskiva, fast jag egentligen var för gammal för sån musik, men allt dög, bara jag fick lära mig hur man bandar. Hemma satt jag med mikrofonen och spelade in all pop som spelades i radion, det var inte mycket, kan jag säja. (Jag bandade bl.a Mick Jaggers tal på Brian Jones’ begravning då det visades i TV, och sen gick mamma och bandade över det med någon Tom Jones konsert. Jag hatade Tom Jones och mamma också, som trodde jag skulle bli glad.) Men julen hade varit lyckad och vi lyssnade på skivor, brorsan hade roliga Spike Jones skivor och i stället för att lyssna på utlysandet av julfreden, såg vi på Disney’s julprogram i TV.
En enda tradition håller jag fast vid idag; det ska vara rödbetssallad, som hackas i en trälåda från mormors tid, med en hacka av samma årgång. Receptet är hemligt och finns bara i mitt huvud och jag gör varje år alltför mycket. Vispgrädden, som färgas vackert rosa med rödbetsspad, brukar alltid bli en besvikelse för barnen, som tror att den är söt. Det tycker jag är lite roligt…
Sen, då firandet är klart och alla gått och lagt sig, kan jag kanske avnjuta ett glas skotskt och lite choklad, och njuta av lugnet. Kanske ser jag på Fanny&Alexander, eller Stings konsert i Durham Cathedral,”If on a Winters Day”.
Så härmed önskar jag Er en jul i Er egen smak och stil, men med värme och kärlek!
Specialkram till broder Ralf med fru!
Skini Lindgård
Kommentarer