Jag hade skrivit en rolig juldikt på både svenska och finska. När jag sen skulle spara dem så försvann de.
Skrivprogrammet frågade om jag vill ”spara ändringarna i dokumentet” och jag måste ha klickat på fel alternativ. Det försvann. Nu har jag rabblat igenom alla svordomar jag kan på repeat i några minuter.
Nå, bara att spotta i nävarna och börja om. Men någon dikt blir det nog inte. Inte på två språk en gång till. Nej. Ska jag alls skriva om julen? Nej. Om coronan? NEJ. Om vädret? Nejnejnej. Om självständighetsdagen? Den for redan. Men vad? Om denna dag?
När det här skrivs är det måndagen den 7 december. Min bror fyller år. Solen skiner i skrivande stund och jag är lite irriterad på mig själv för att ha sabbat den fina juldikten. Blir också irriterad på goda råd.
Tycker själv jag har gjort allt för att hitta det där förbenade dokumentet. Blir irriterad på datorn, vars batteri måste laddas just nu, och sladden ligger hopsnurrad i en korg med femtio andra mer eller mindre hopsnurrade sladdar, inklämd mellan fåtöljen och soffan.
Under rätt många skrivkurser jag avnjutit har det poängterats vikten av flödesskrivande. Det här är nu ett sådant.
Ni ska få ta del av min flödesskrift nu, bara för att jag inte vet vad jag ska skriva. Ni får alltså en inblick i en del av vad vi privilegierade får lära oss på dessa kurser. Det blir kanske aldrig mer några kurser på grund av ett visst virus som jag inte nämner vid namn.
Flödesskrivandet betyder att man skriver ner allt som kommer ur hjärnans och hjärtats dunkla skrymslen. Om man vill. Man kan strunta i alla konventioner och ocensurerat ösa ur sig ord efter varann.
Kurslärarna har sagt att man kan hitta pärlor bland flödet. Kanske det. Nu kastar jag inte dessa pärlor för svinen, utan för Dig, kära Läsare och Prenumerant. Du gläds säkert åt det, eller hur?
Mina pärlor är kanske inte så perfekta i rundningen och inte så värst vita heller. Men de är äkta. Hur vet man att en pärla är äkta? Jo, min mamma har sagt att om man skrapar på den med tänderna, så ska en äkta pärla kännas lite sträv.
Då jag var liten gnagde jag på en tants pärlhalsband en gång. Hon gillade det inte. Speciellt inte då jag förkunnade med hög röst att tantens pärlor inte var äkta, för dom var precis släta. Hon var Very Much Not Amused.
Mina pärlor är definitivt sträva. Ibland som sandpapper av den där grövre sorten. Som livet självt. Livet med datorer och sladdar och skrivprogram. Och framförallt Flödet. Flödet som Föder Pärlor bland sörpan.
Och sörpa är det som svinen äter. Inte vill de äta pärlor om man frågar dem. De äter hellre det som vi kallar bioavfall. Om de skulle få välja.
Nu är det således Du, kära läsare som får agera pärlfiskare, dyk inte för djupt bara! Jag önskar Dig dessutom en stressfri och vacker julhelg, just en sådan Du vill ha!
Skini Lindgård
“Kultur är det som är mitt hjärta närmast”
Kommentarer