Nåja – det är klart att ett av mina mål som modersmålslärare är att mina elever skall bli bättre på modersmålet.
Att behärska ett språk bäddar för kommunikation och kommunikation i sin tur bäddar för inlärning – men för mig är det ändå så ofattbart viktigt att vi skall lära våra barn skillnaden mellan vad som är viktigt på riktigt, vad som känns viktigt för en själv och vad som blir viktigt först när alla andra pusselbitar hittat rätt.
Föräldrar till barn med allt från läs- och skrivsvårigheter, koncentrationssvårigheter, rädsla för att stå upp och prata inför klassen till föräldrar med barn oroliga över att inte möta förståelse från lärarnas sida kontaktar mig oftast under höstterminen då skolan börjat.
Därför vill jag dela med mig av det för oss mest självklara: ditt barn får vara sig självt. Ditt barn är bra just sådant det är. En klass består av idel undantag och det existerar egentligen inte ens någon elevnorm.
Lätt är det däremot inte alltid att samsas under samma tak!
I och med våra olikheter ordnas det prov i smågrupper, det finns möjlighet till muntlig komplettering, instuderingsfrågor, förkortade och förenklade texter och extra svåra uppgifter för den som behöver det. Det är elever som går tidigare till sin träff med skolpsykologen och elever som har sin assistent med sig dagen lång. Det finns de som ser dåligt och därför sitter längst fram och de med telefonalarmet inställt att ringa mitt under lektionen för att sköta diverse hälsoärenden.
Eleven och elevens bästa är alltid i fokus och om man aldrig har satt sin fot i ett klassrum i dagens skola tror jag att det kan komma som en smärre chock att se vilka alla arrangemang som nu görs i skolan för att alla olikheter bland eleverna skall tas i betraktande. På gott nog – för det mesta.
Men trots det måste vi komma ihåg att skolan är ett grupparbete. Individualismen har sin självklara roll men den får inte, och kan inte, helt och hållet ta över i skolvärlden.
Läraren måste hela tiden bolla med tjugo olika behov och samtidigt hålla gruppens bästa i åtanke. Och det är därför vi – ni – som föräldrar är en så viktig länk mellan hem och skola. Vi måste hjälpa varandra och fylla i där den ena parten inte räcker till.
Som förälder, som familjebekant, som fotbollstränare och som granne är det därför vår uppgift att se till att barnen inte växer upp i tron att deras svagheter är allt. Skolan ställer krav, ger betyg och utvärderar – och om skolan i värsta fall leder till besvikelser måste vi vuxna runtomkring barnet stå för det stora perspektivet.
Självkänslan, självkännedomen, tron på sig själv och konsten att tampas med framgång och motgång – allt detta måste vi lära oss. Man får misslyckas och man måste inte vara bra på allt. Man får också glädjas över att ha lyckats.
När en elev således kommer in i mitt klassrum och kan säga: “Vet du Lotta, jag har en hel myrstack i byxorna men det är tack vare myrorna som jag en dag skall uppfinna en chokladplatta som aldrig tar slut”. Den dagen är jag glad.
Nog lite för chokladen förstås men mest för att det barnet uppfattat det allra viktigaste; lite myror i byxorna och svårgreppade bokstäver är inte så farligt. Att vara trygg i sig själv, att känna sig accepterad som den man är, att våga satsa så högt man vill, är så mycket viktigare!
Sedan – när vi har fattat det – då tar vi itu med språkvård. Den kommer nämligen på en god delad andra plats tillsammans med läsningen,
hälsar
Lotta Dammert
lektor i modersmål
och litteratur
