Vi var sju barn som pratade svenska sinsemellan och alla våra kamrater var svenska. Säkert pratade vi både svenska och finska med föräldrarna. Folkskolan, som jag inledde min skolgång i, var svensk.
När jag var elva år flyttade vi till Jakobstad där jag så småningom blev student från samlyceet. Värnplikten gjorde jag i Nylands Brigad på svenska.
Efter värnplikten började jag studera biologi vid Åbo Akademi. Mitt första språk var helt klart svenska, men jag var så osäker på vilket språk jag borde räkna som mitt modersmål att jag skrev in mig som finskspråkig.
Skolan hade också format den kulturidentitet som präglade oss.
Först 1968 kom jag till klarhet om min språkliga identitet! Jag sommarjobbade som nattvakt på Runsala campingplats. Nattvakternas uppgift var att hålla området tyst så att besökarna fick nattro. Reglerna var så hårda att området påminde om ett fångläger, turisterna fick inte befinna sig på Airistostranden efter klockan tio på kvällen och beundra solnedgången!
En natt hörde vi ett märkligt meningsutbyte på finska i skogen bakom servicebyggnaden: ”Säg mig Juhani: Vad är synd? – Vad är sanning, du Jukolas Salomon? – Ser man på, vad klokt frågat!” I tältet övernattade gymnasister från Åbo och i ett lindrigt berusningstillstånd reciterade de scener ur Aleksis Kivis ”Sju bröder”.
Just i den stunden, bakom campingplatsens servicebyggnad, gick det upp för mig att trots att jag hade finska föräldrar hade jag en svensk kulturidentitet. Jag kunde dikter av Nils Ferlin utantill, jag gillade Carl Michael Bellmans epistlar. August Strindberg var för mig en fängslande författare trots hans paranoida inställning till kvinnor. Det var de här författarna jag blivit bekant med på modersmålstimmarna i gymnasiet!
De finskspråkiga gymnasisternas kulturidentitet hade också formats genom undervisningen i modersmål. De kunde avsnitt ur Aleksis Kivis verk utantill och säkert var de bekanta med Frans Eemil Sillanpää och Mika Waltari för att inte tala om Väinö Linna.
Skolan hade inte enbart undervisat oss i ”modersmål”, den hade också format den kulturidentitet som präglade oss.
För min del var det en ”lottovinst” att mina föräldrar slog sig ned i det svenskspråkiga Österbotten. Jag fick en svensk kulturidentitet genom skolan och via hemmet fick jag tillräckliga kunskaper i finska för att som vuxen kunna tillägna mig också en finsk kulturidentitet. Det förstod jag inte som yngre, men nu är jag tacksam mot mina föräldrar för det.
Med dessa erfarenheter i bagaget, är jag väldigt nöjd över det samarbete som har startat mellan gymnasierna i Pargas. Jag hoppas att det leder till en kulturidentitet med element både från den svenska och den finska kultursfären!
Kari Penttinen
f.d. rektor för fiskeriskolan
