Då jag var liten bodde vi i övre våningen i Pargas Andelshandel, Attu. Det var mamma, pappa och jag. Ibland hände det att min bror kom och hälsade på, han var redan (nästan) vuxen och studerade vid ÅA. Han gav mig en kulspetspenna en gång. Den var ljust rosa, och bläcket klumpade sig och kladdade av sig på fingrar, kläder och vaxduken på köksbordet. Min bror lärde mig sånger som mamma inte hade i sitt vaxdukshäfte och som man inte hörde i radion. De lydde till exempel så här: ”En kort, en lång, en pyramid, en stång, hej, dingelidång”…och ”Till Stockholm for Heppeneppetepp, till Stockholm for jag…….till Stockholm for Amaaaaaaaalia, som bad oss supa bra, till Stockholm for alla raska gossar som i laget där va’…”. Det var roliga sånger, tyckte jag. Men inte mamma.
Mamma tyckte inte heller om då samme broder tog fram sin saxofon och brölade på med någon klämmig jazzlåt i vardagsrummet. Hon blev faktiskt riktigt förbannad. Själv tyckte jag ju att det var lite roligt då han fick skäll och inte jag, för en gångs skull. Musiken vet jag inte om jag gillade så mycket. Jazz har aldrig senare heller tilltalat mig så värst mycket. Men musik. Jag kan inte tänka mig ett liv utan musik!
Nyss hemkommen från Eva Dahlgrens konsert i Logomo känns det tydligt. Att omfamnas av musik så man glömmer allt annat, att låta sig röras och beröras av toner, texter och stämning, att bara ta emot och fyllas av ljud, harmonier, vrål, bankande trummor och bas, skrikande, skärande gitarrer, sång som går djupt ner i magbottnen, i medvetandet, i minnet…Att föreställa sig att en själv skulle kunna sjunga så där, skriva sådana texter, ha en sådan karisma! Att ha lust att sjunga med, stiga upp och vifta med armarna, hoppa och dansa, headbanga och svettas. Tyvärr kunde en inte det på den där konserten, alla satt vackert i stolarna, några klappade lite med eller mindre taktfast, men de flesta var orörliga. Kanske hörde det till, och jag är inte den som börjar ”skämma ut mig” och bete mig annorlunda, jag är ju ändå redan fyrfaldig farmor och ingen rebell. Men jag hade velat vara det.
På live-konserter händer det ofta att jag kippar efter andan och får lust att gråta redan vid de första anslagen och tonerna. Samma händer i kyrkan, då jag någon gång hittar mig där. Vad beror det på? Då vi repeterar revyer och pjäser är en av de bästa stunderna de, då bandet kommer in i bilden och musiken fyller tomrummen. Jag ryser av välbehag. På vägen mot Ruisrock eller andra festivaler är jag lycklig och rastlös redandå jag hör sound checkandet i fjärran.
Hemma har vi massor av LP- och CD-skivor, eftersom han jag bor med är en hybrid mellan ekorre och skrothandlare. Sällan lyssnar jag ändå på dem, oftast blir det så att jag lyssnar med hörlurar på mina spellistor på Spotify då jag skriver, för att antingen koppla bort omvärlden, eller för att komma i rätt mood, så att säja. Lite genant är det ju då en sjunger med av hjärtans lust och familjen stirrar på en och flinar. Det brukar ju inte låta så bra som en själv inbillar sig.
Alla mina barn är musikaliska, det gör mig stolt och glad! Jag har många vänner som musicerar, själv har jag varit med i olika sammanhang och sjungit, men självförtroendet blev nog krossat redan i folkskolan efter att ha fått en sexa i sång i ettan. Att jag alls vågat sjunga solo i någon revy eller pjäs är nog tack vare Riddo och de andra i Teaterboulagsfamiljen. Att sjunga i kör är också glädjefyllt, bara tiden skulle räcka till. Meanwhile får jag passa på att höra andra framföra musik, och numera finns det många tillfällen att göra det i Pargas!
Harmonisk höst, gott folk!
Skini Lindgård
Kultur är det som är mitt hjärta närmast
Kommentarer