Underbar natur, ett meningsfullt arbete, nya vänner och god mat. Det är några av de saker som får deltagarna att ställa upp med frivillig arbetskraft i talkolägren i Skärgårdshavets nationalpark.
Det blåser friskt ute på fjärden och en regnfront hotar vid horisonten, men väl på Boskär i Pargas södra skärgård är det helt stilla. På Boskär och Mälhamn, som ligger på varsin sida om Skärgårdsfjärden, finns två av de lövängar som Forststyrelsen har resurser att upprätthålla i Skärgårdshavets nationalpark. Den två andra finns på Yxskär och Jungfruskär. Här under Boskärs hamlade klibbalar jobbar tio lägermedlemmar idag med att räfsa ihop det höga gräs som slagits för några dagar sedan och samlar det i stora högar. Det är svettigt jobb, men ingen klagar.
– Lövängarna har ett mycket stort skyddsvärde eftersom de hyser en exceptionellt stor artrikedom, berättar skyddsbiolog Maija Mussaari från Forststyrelsen.
– Lövängarna är också en viktig del av skärgårdskulturen, och har varit av avgörande betydelse för att skaffa foder åt djuren under flera hundra års tid. Vi vill också upprätthålla traditionen med arbete för hand.
Att sköta lövängarna är ett drygt arbete
Allt eftersom skärgården avfolkades, och betesdjuren försvann på 1960-talet, växte lövängarna igen, men redan på 1980-talet började man återskapa lövängen på Boskär. Att sköta lövängarna är ett drygt arbete, och för att det ska lyckas samarbetar Forststyrelsen och Suomen Luonnonsuojeluliitto och ordnar årligen tre talkoläger. På våren räfsar deltagarna bort löven för att gräset ska börja växa ordentligt och plockar bort kvistar som kan skada slåttermaskinen. På sensommaren slås gräset och räfsas ihop till stora högar. Förr skulle höet ha blivit vintermat åt djuren, men nuförtiden bränner man upp det.
Efter slåttern växer nytt gräs upp på ängarna och då släpps boskapen in för att beta. Lövängarna producerar alltså foder i många omgångar och på olika höjder. I augusti eller september kommer slutligen ett team arborister och hamlar lövängarnas träd så att de ska hållas låga och producera riktigt med löv, och samtidigt bevarar man en bit historiskt landskap för att påminna om livet i skärgården förr i tiden.
– Lövruskorna var ett viktigt foder för skärgårdens djur på vintern. Eftersom områdena användes så mångsidigt brukar jag kalla lövängarna för de forna skärgårdsbornas intensiva jordbruk, säger Mussaari.
Men lövängarna skulle inte finnas kvar om det inte vore för frivilligarbetarna som, mot mat och husrum, arbetar under vår och sommar. Lägren lockar människor i alla åldrar och från alla delar av Finland och många deltar år efter år. En av dem är Anna-Leena Ylitalo från Åbo. Med sina 74 år är hon lägrets äldsta deltagare. Hon har deltagit i olika talkoläger på olika platser i Finland, men har nu fastnat för skärgården. Enligt henne kan lägren vara ett sätt att motarbeta ensamhet och depression.
– Jag trivs med att vara ute och det här ger mig bättre hälsa och sociala kontakter. Jag njuter av att bada bastu och bada i havet på kvällarna, säger hon.
Räfsandet passar alla
Kristiina Myller från Kuopio har studerat miljövetenskap och är mycket intresserad av vårdbiotoper och olika naturtyper.
– Här finns arter som inte finns i Kuopio eller norra Finland, och det är roligt att på riktigt se arter som jag bara sett i växtböckerna, säger hon. Fästingar hade jag inte heller sett förr, skrattar hon.
Fästingarna är inget nytt för Heidi Kilpeläinen från Joensuu, men lövängarna var en vårdbiotop hon inte tidigare sett.
– Jag känner en djup lycka då jag går på en äng där humlorna surrar och blommorna blommar. Att bidra till att upprätthålla dessa miljöer är ett otroligt bra och motiverande sätt att spendera sin tid.
Enligt deltagarna är räfsandet är ett jobb som passar alla som kan hålla i en kratta. Maija Mussaari vill också betona att man inte behöver delta i ett talkoläger för att bidra.
– Båtfolket kan komma med och räfsa en timme om de bara vill. Och man får gärna komma och prata och ställa frågor, säger hon.
Tuuli Meriläinen
tuuli.merilainen@aumedia.fi
Kommentarer