Innan huset på Ytterholm renoverades fanns bara utedass. Nå – det fanns nånslags komposterande toalett i badrummet, men eftersom jag aldrig riktigt fick den att sluta lukta och tyckte den var allmänt ofräsch så använde jag hellre utedasset. Det är kanske mysigt att sitta där och lyssna till fågelsången någon vacker vårmorgon när solen skiner, men när det är riktig snöyra och klinkan frusit fast och man får ha pannlampa för att alls hitta fram – då är det mindre mysigt. Jag är sedan dess så lycklig över spolande vattenklosetter inomhus.
Något annat jag var lycklig över häromdagen, var bekvämligheten när jag skulle iväg till ett möte som började klockan nio i Helsingfors, och jag kunde starta från Pargas. Det snöslaskade, och normalt skulle jag ha behövt dra på mig ett extra varv kläder, för det hade varit helt omöjligt att ta sig till bilen utan att bli alldeles nersölad med lerstänk. Men, istället för att stiga upp senast 4.30 för att hinna med 5.45-färjan kunde jag sova till klockan 6, klä mig i rätt kläder från början, sminka mig färdigt och t.o.m. torka håret med fön, eftersom jag hade bilen fyra meter från ytterdörren! Det är lyx det vet ni!
En annan bekvämlighet jag storligen uppskattar med cityboendet är att jag kan gå ut med soppåsen och föra den till soptunnan vid vägen när som helst, alltså alldeles otroligt smidigt. Från Ytterholm ska soppåsen också på fyrhjulingen, sen i bilen och köras några kilometer och sen först i soptunnan. Jag kan också från cityboendet fara på promenad utan att behöva vända tillbaka samma väg. För vägen slutar inte vid stranden, Ålön är hur stor som helst och helt full med vägar, man kommer runt på en massa olika sätt.
Där är sen då också en av nackdelarna där, för det finns inga vägar på Ytterholm, inga med trafik i alla fall. En mycket trygg och härlig tillvaro om man är katt. För att återknyta till Andreas Johanssons kolumn tidigare, så måste det finnas minst en katt. Ett hus utan en katt, är bara ett hus. När det snabbaste och farligaste fordonet är morfar eller moster med traktorn, då har man kanske inte lärt sig tillräckligt trafikvett som katt tänker jag. Man hör på långt håll att något är på kommande, och hinner dra sig åt sidan. Och ja, jag tycker katter ska få vara ute, och jag är alldeles bestämt envis på den punkten.
Den största lyxen är dock att kunna välja, som alla andra deltidsboende. Vi kan t.ex. välja cityboendet på måndagar och onsdagar när träningar slutar sent. Vi hinner äta vettig mat före träningen. Jag är dock ganska säker på att när våren kommer blir det väldigt lockande att ofta välja holmen, där man kan se på sjöfåglarna medan man dricker morgonkaffe. Jag menar – hur ska det bli sommar om man inte vet om svarthakedoppingen har kommit? Att från köksfönstret se doppingen dyka som en torped på änderna, det är en underhållning man aldrig tröttnar på.
Detta åkande av och an har dock också medfört nya utmaningar. Senast vi skulle koka morgonkaffe på Ytterholm var kaffet slut, då var det nära undergång. När man står i butiken är det förvånansvärt svårt att minnas vad vi hade var. Och vilket datum mjölken hade? När man sen står vid kylskåpet minns man inte vilken dag burken månne var öppnad. Var det kanske förra veckan? Drack nån mjölk sist vi var här?
Nya utmaningar och nya bekvämligheter. Det är viktigt att man kommer ihåg att uppskatta vardagen. Om det sen är att WC:n spolar, att någon tömmer soptunnan vid vägen, eller att man kan släppa ut katten utan att vara rädd för trafiken.
Alice Björklöf
Skärgårdsbo och bankdirektör
Kommentarer