Marianne

Vintern rasade till slut och Sommaren sprang ut på skolgården som ett skoltrött barn, innan Våren ens hade hunnit få på sig skorna. Livets olika dimissioner och skolavslutningar står för dörren och efter det väntar sommarlovet, som åtminstone nu, känns som oändlig frihet. ”Tänk att vi klarade det! Tänk att vi stod ut! Det hade aldrig gått om inte… Om inte vad?”
Ja, det är därför jag måste prata om Marianne.

Marianne var rektor när jag gick i gymnasiet. Nu är hon sedan länge pensionerad, men då, i början av 2000-talet smög hon omkring i gymnasiets dunkla korridorer, iklädd blågrön byxdräkt och mild blick. En neonorange golfboll höll alla hennes viktiga nycklar sällskap i nyckelknippan. Den hördes skramla på långt håll, när hon kom farande. Hela hon var som en ljum vind. Som en alldeles perfekt tempererad hand på våra finniga kindben.

Marianne försedde oss med yllesockor när vintern var kall. Karameller, när det fanns något att fira. Och levnadstro, när det såg mer än mörkt ut. Hennes ögon var hoppfulla trots att de sannerligen inte alltid hade orsak. Oss vilsna och rastlösa elever försedde hon med vägledning. Hon var som en fyr, kan man säga, som blinkade till precis när det var som tradigast och man nästan hade gett upp. Då kom hon skramlande med sin golfboll och fick oss på rätt köl igen. Som en smaragdfärgad sten på havets botten lyste hon upp farleden för oss och de flesta skeppsbrutna kom faktiskt i hamn.

Det var också hennes mål. I den bemärkelsen var hon fullständigt prestigelös. Naturligtvis ville hon att vi skulle lyckas med våra studier och bli utexaminerade. Det vill väl alla rektorer. Men med hurdana betyg verkade inte spela så stor roll. För henne verkade det vara helt egalt huruvida skolan i sig hamnade på någon prispall. För henne verkade det viktiga vara att vi kom ut i livet med godkända betyg. Gärna med varma fötter och gott mod.

Tack och lov förstod hon tidigt att jag inte hade några ambitioner att bli någon primus-elev. Från början begrep hon att min tid i gymnasiet endast var ett nödvändigt ont för att jag skulle kunna ta mig vidare dit jag ville. Och dit JAG ville hade det i ärlighetens namn ingen som helst betydelse vilka vitsord som fanns på pappret. Huvudsaken var att jag hade kommit igenom. Och det hade jag inte gjort om hon inte otaliga gånger hade tagit mig åt sidan och vänligt, med huvudet på sned, på högsta allvar frågat mig, om jag eventuellt kunde tänka mig att närvara på resten av lektionerna den här terminen? Då skulle det inte bli underkänt i alla fall…

Sedan uppmuntrade hon mig att vara aktiv på timmarna för att kompensera för usla prov-vitsord och påminde mig om vikten att vara i tid till lektionerna. Hon hade ett oerhört långt tålamod med min morgontrötthet. En trötthet som förstås berodde på att vi skrev pjäser, lagade programblad, sydde scenkostymer eller målade scenografi om nätterna. Men i stället för att skälla på mig så uttryckte hon snarast sin oro över hur jag orkade. Och då orkade jag genast bättre. På premiären lyste hennes fräkniga ansikte glatt och hon applåderade så axelvaddarna guppade i salongsmörkret. Dagen efter haglade berömmet.

Ingenting hade gått utan Marianne. Ingenting. Det är inget fjäsk. Det är ett faktum. Och jag hoppas att alla unga där ute har en egen Marianne. En blinkande fyr, en lyskraftig smaragd. Med eller utan golfboll. Och till alla som identifierar sig som Marianne, vill jag säga tack och önska dem en skön och lång sommar!

Daniela Franzell
Skådespelerska, manusförfattare, vykortskonstnär