Det tog mig nästan trettio år att inse att vardagen handlar om repetition och dagliga vanor. Vad långtråkigt, är min första tanke. I Paris kallas vanan för ”métro-boulot-dodo” det vill säga ”metro-arbete-sömn”. Varför borde livet delas in i just dessa tre vanor? Man ska ta sina dagliga vitaminer, helst motionera dagligen. Vissa vanor är bara nödvändiga för ens existens och välmående. Under pandemin hade jag inga vanor alls utan levde hur jag tyckte då i stunden. Jag mådde bra. På den tiden jag var jag också yngre och kroppen krävde mycket mindre av en, men ändå. Det kändes rätt så skönt och var en mycket kreativ och mångsidig tid.
Det enda klockslaget jag har att respektera är kl. 14, eller nästan. Det är då som tatueringssalongen öppnar. Oftast stiger jag upp klockan 12, dricker mitt ”morgonkaffe” medan jag skrollar igenom Instagram. Efter det brukar jag diska, laga mig i ordning, läsa, rita, ordna eller städa lite. Ibland brukar jag även baka och pröva på nya kak- eller brödrecept. Om vi inte behöver köpa tatueringsmaterial till salongen brukar vi cykla ditt genast. Oftast anländer vi kring kl. 16 för jag sällskapar med the big boss från salongen, så vi kommer den tiden vi vill. Dagen brukar rulla på i full fart då tatueringsdesignerna skall göras, maskinerna och borden putsas och lagas i ordning vartefter kunderna rullar in. Designen skall ändras, förstoras, flyttas på en annan del av kroppen. Hur dagen blir att se ut beror i stort sätt på kunderna. När de sista kunderna gått hem, ordnar vi allt som flyttat på sig från sina ursprungliga platser i salongen förrän det sedan är dags för oss att sticka vidare. Vi brukar gå och handla mat eller ibland äta ute på restaurang i spansk tid. På kvällen kan vi ännu fara till ateljén, gå ut och dansa, titta på film. Töjning är viktigt före läggdags, befria kroppen från de dagliga utmaningarna. Dagarna rullar på i detta varierande men ändå på något sätt mycket repetitivt mönster, dag efter dag. Vardagen har nyanser men i stort sätt är dess format detsamma.
Vad går livet ut på? Måste man alltid göra så hemskt mycket då? Kan man bara vara? Jag älskar att hålla på med flera saker samtidigt, få dem gjorda och hoppa vidare till följande projekt. Jag är bra på att på kvällen planera vad allt jag ska göra nästa dag. Då morgondagen gryr, känns kroppen styv och kall. Det är svårt att få tillbaka gårdagens energi. Det är så lätt att säga ”imorgon skall jag”… . istället borde vi fundera på ”vad händer nu?”.
Jag sitter i mitt kök, klockan är två på natten. Hjärnan går styvt, men envist. Vad kunde jag göra för att modernisera denna repetitiva kedja? Mera cykelutflykter, gå på konstutställningar, ta itu med saker och ting nu genast istället för imorgon. Vardagen kanske känns ensidig, men hjälper oss att ha koll på oss själva, kanske hålla oss friska och hurtiga. Kanske basen kunde vara densamma, men bara lägga till mera färger och äventyr vid sidan om? Säga oftare JA! istället för NEJ!
Sandra Wallin/Sandy Bee
Fria konstens pionjär och tatuerare, Paris-Pargas
Kommentarer