Finländarna är ett idrottsfolk. Jag antar att det mest betyder att vi tittar på idrott på TV, för speciellt vältränade är vi inte, tyvärr. Detta gäller naturligtvis inte alla, det finns vuxna, barn och ungdomar i gott skick. Det är dock en krympande skara.
Generellt är utvecklingen bedrövlig för finländarna. Så till den milda grad att forskare är oroliga, och president Niinistö känner sig manad att uppmuntra befolkningen till promenader. Det är bra att han tar till orda, för hans åsikter och uttalanden har oftast en förvånansvärt stor effekt.
Jag är själv ett bra exempel på det finländska medeltalet. När jag växte upp var idrott viktigt, men mest på TV. Min mormor var en riktig arbetsmyra, men när det kom sport blev det bara stickning. Vid riktigt spännande ishockeyfinaler kunde strumpskaftet bli hur långt som helst. När det var landskampsdagar hann de knappt ut efter näten innan tävlingarna började. En gång när jag kom på besök satt de som fastklistrade framför en fotbollsmatch. ”Vad ser ni på, vem spelar?” frågade jag. ”Vi vet inte, men vi hejar på dom gröna” sa morfar.
Det var ändå en rörlig uppväxt, av det slag som barn hade på 1980-talet. Idrotten i skolan handlade dock mest om fri-idrott och om att mäta och ta tid. Det var inte roligt, och jag kom oftast sist. Jag blev inte mer idrottsintresserad av det. Varför kunde det inte bara få vara roligt?
För till och med jag hittade till sist glädjen i att röra på sig – när ingen stod med måttband eller tidtagarur. I vuxen ålder upptäckte jag det härliga med att bara springa, lagspel när man får klåpa och ändå vara med, och jag upptäckte hur många olika träningsformer det egentligen finns. I somras testade jag orientering – det är ju som skattjakt för vuxna! Bäst av allt var ändå kungfu-timmarna i Kina, jag tränade 8 gånger i veckan. Benmusklerna brände i början så jag fick krypa upp till lektionerna på fjärde våningen. Min 60-åriga kvinnliga lärare drog sig inte för att drämma till eller skuffa omkull, och jag hade en hel del blåmärken. Men kroppen svarade och läkte snabbt när man var 22.
Nu står man då här i 2×22-års ålder, trots goda försök ändå tämligen otränad, och överraskas av att för sjutton man bli äldre, och nu börjar det märkas på andra sätt än bara omfånget att man inte riktigt gjort sina regelbundna träningspass. Snowboarden svänger inte fast jag svänger, handelskassarna som ska släpas hem över bron blir bara tyngre och tyngre, och efter en beachvolleyturnering måste man rulla ner ur sängen följande morgon. Frustrerat försöker man klämma in mer träning i schemat, det finns ju för tusan ingen plats. Det finns så mycket annat roligt och viktigt att göra. Man måste prioritera, och hur man än gör har man dåligt samvete.
Det varierar således hur mycket just jag hinner med, endel veckor är man fullbokad de flesta vakna timmar, de veckorna får man helt enkelt vara nöjd med mindre. Men alla veckor är inte sådana, och ändå vill det ibland vara svårt att få till. Det är lätt att falla i gropen med ursäkter och förklaringar. Som om kroppen skulle bry sig.
Din kropp är ditt tempel, heter det. Endel fick ett tempel med färdig trädgård och byggt av marmor – de med goda gener kanske – andra fick hålla tillgodo med någå hoprafsat tabernakel i öknen. Det är inte rättvist. Men du, tänk vad ditt tabernakel ändå gjort för dig och burit dig igenom. Det förtjänar lite omsorg eller hur?
Ta makten över tiden. Också andra dagar än då presidenten uppmanar, så kan man börja med en promenad.
Alice Björklöf
Kommentarer