Förra veckan gjorde jag en anteckning i min kalender ”PK: s kolumn”. Då hade jag tänkt skriva om Bygga och bo-temanumret och om skärgårdsboendets befriande kraft. Om hur bra vi har det i skärgården och att allt fler människor föredrar att tillbringa sin tid här, åtminstone en del av året.
Det är fortfarande sant. Vi har det bra och vi är lyckliga. Men det är inte det första vi tänker på just nu. Under en vecka har världen förändrats till att vara alltmera dyster och skrämmande, enligt de flesta av oss. Veckoslutets vackra väder fick mig inte ens ut och skida på åkern eller isen, vilket jag normalt gillar väldigt mycket. Hjärnan var som i koma – den ville ha mera information som den inte egentligen inte ville höra – men samtidigt kunde hjärnan inte låta bli att leta efter informationen.
Början av veckan skänker oss aningen mera hopp. Människor runt om i världen kämpar tillsammans, små människor gör små gärningar, stora gör större gärningar. Pargasborna samlar in sovsäckar. Åboborna samlas vid domkyrkan för att demonstrera. Sociala medierna förvandlas till blågula. FRK samlar in medel. Västvärlden inför ekonomiska sanktioner, Tyskland skickar vapen. Ryssarna protesterar mot sin ledare. Volodymyr Zelenskyi håller inspirerande tal och armén kämpar. Det finns hopp i Ukraina. Det finns hopp i världen. Jag har också hopp.
Jag tog beslutet att andas igen. Jag följer med situationen och eventuella följder, men det hjälper inte att bli lamslagen. Jag har beslutat att läsa nyheterna – en rimlig mängd – tre gånger om dagen. Jag följer officiella källor och håller mig borta från allvetande diskussionsforum. Jag diskuterar situationen och känslor med mina närmaste, för att sedan gå vidare till andra ämnen. Jag ger mig själv lov att fokusera på den kommande vintersemestern och kvällens gösmiddag. Jobbet har kanske aldrig tidigare känts så terapeutiskt som nu: artiklarna om dockhemmen och vattenrengöringen känns avlägsna, men så var världen för en vecka sedan, och så är den även idag. Man får koncentrera sig på bra saker, det ger kraft.
Var och en har sina egna sätt att ta sig igenom kriser. En del har behov av att prata med alla sina vänner, medan det för andra är naturligare att hålla tyst. För dem kan ett sätt att bearbeta krisen vara att måla, skriva, spela eller fara ut på en lång promenad som nollar tankarna. Havregrynsgröt är en bra krishjälp: vardagliga rutiner som man håller fast vid. De ger trygghet och bevis på att livet rullar på precis som tidigare. Om man inte får tag i sömnen, kan en ny rutin med kvällspromenad hjälpa.
Sociala medier med den blågula färgen löser inte kriget, men solidaritet kan vara ett bra sätt att agera på. Det kan hända att donationen kommer fram alltför sent, men den kan vara till nytta i något skede. För en själv kan det skapa känslan att man ens kan göra något. Hela utbudet av medel finns till förfogande, så varför inte.
Maija Arosuo
Journalist vid Pargas Kungörelser
Översättning: Malin Johansson
Kommentarer