Då man tittar på namnparet alfågel – leppälintu tycker man att överensstämmelsen är fullständig, namnen har översatts direkt.
Den som känner fåglar märker genast att det är fråga om två olika arter, alfågel är en liten dykand som häckar i norra Skandinavien och leppälintu är en liten tätting som häckar i hela landet i håligheter i trän eller i holkar. Ingendera namnet har nånting att göra med trädet al.
Leppä är ett urfinskt ord som betyder blod och återfinns i namnet på svampen leppärousku, blodriska. Leppälintu borde ju då bli ”blodfågeln”. Det svenska namnet rödstjärt tar ju fasta på samma färg som det finska. Namnet alfågel igen härmar fågelns läte a-alli a-alli, på finska heter den just alli.
I finskan förekommer något flera så kallade onomatopoetiska, ljudhärmande, namn än i svenskan. Vi har kuikka, kuovi och tiltaltti.
På svenska heter de storlom, storspov och gransångare. Storlommens läte är ett utdraget kuuikka kuuikka och storspovens kuoovi kuoovi.
I svenska dialekter har storspoven fått namnet spoovi, vilket är tydligt ljudhärmande. Gransångaren heter på engelska chiffchaff och det härmar lätet ännu bättre än tiltaltti.
Både i finskan och i svenskan finns ganska många ljudbeskrivande namn utan att de för den skull skulle vara översättningar.
Kornknarr och ruisrääkkä är exempel på namn som beskriver hur fågeln låter. Det roligaste beskrivande namnet är nog kuhankeittäjä. Man har uppfattat att fågeln säger ”kuha kiehuu” och då är den ju tydligt en ”göskokare”. Fågelns svenska namn, sommargylling, har ingenting med lätet att göra utan syftar på att fågeln är gyllengul och när den anlänt är sommaren här.
Andra ljudbeskrivande namn är nattskärra och kehrääjä, ”spinnaren”. Nattskärrans ljud påminner faktiskt om ljudet från en spinnrock. Våra barn kan knappast förknippa ljudet med en spinnrock för att de aldrig har hört hur det låter när man spinner garn. Som tur är hör jag till den generation som hört spinnrockens ljud som stiger och sjunker precis som nattskärrans.
När det gäller fågelnamn som härletts från fågelns föda råder stor oenighet mellan finskan och svenskan. På svenska heter en av våra vanligaste rovfåglar ormvråk, men på finska heter den hiirihaukka.
Magnus von Wright avbildade ormvråken med en huggorm i klorna i storverket ”Svenska foglar” (1828–29). Moderna fågelböcker anger att stapelfödan för ormvråk är smågnagare, men fågelungar, ormar ödlor och daggmaskar ingår också i födan. Det finska namnet verkar komma närmare sanningen.
En annan rovfågel vars namn antyder olika födoval på finska och svenska är duvhöken. Den heter nämligen kanahaukka på finska. Vad är det månne som gör att den ena språkgruppen tycker att den utgör ett hot mot duvor och den andra tycker den är ett hot mot höns?
Då man försöker förstå hur de finska och svenska namnen har uppkommit bör man komma ihåg att de svenska namnen har skapats i Sverige och de finska i Finland. Det här förklarar till en del varför namnen inte alltid stämmer så bra överens.
Kari Penttinen
Biologi, tidigare rektor för Fiskeriskolan
Kommentarer