Jag har alltid tyckt om att röra på mig. Jag minns då vi, som bara barn gör, simmade tills läpparna var blå och kroppen skakade av kyla. Och träningspassen med Pargas simmare i Malm skolas 12,5 meters bassäng då vi simmade så kroppen kokade. Det var en konstig känsla. Att vara i kallt vatten men ändå inte få svalka. Hur hårt jag nu än försöker simma går det inte att ta ut sig på samma sätt. Det går inte att veva armarna lika fort eller sparka lika hårt som tidigare. Och på gruppträningarna då vi springer från linje till linje springer alltför många nuförtiden förbi. Men fortfarande går det att förbättra på uthålligheten. Att simma fram och tillbaka längs stranden några timmar och kallas för en gammal dieselmotor känns bra. En seg Volvo Penta hade vi ju i vår mahognybåt också.
Det var under utbytesåret i USA som jag började springa längre sträckor då fadern i värdfamiljen drog mig med på sina löprundor. Att inte vara beroende av tid och rum, bara se till att du har tossorna med dig passar mig. Ett fint minne från året är när vi deltog i samma tävling som norskan Grete Waitz i Virginia Beach 1986, mest känd för sina nio segrar i New York Marathon.
Mitt första marathon sprang jag i Stockholm med Johanna. Våra män som skulle filma vår målgång satt på en ölterrass och de hade räknat ut ungefär när vi skulle komma i mål utgående från hur vi sprungit de första 10 kilometrarna. Vad de inte räknat med var att i starten är det sådan trängsel att det emellanåt är omöjligt att springa och våra tider blev bättre an efter. Då bilen som ropade: ”Vi följer sista löparen” körde förbi terrassen där de satt fick de fart mot stadion! Tårar av lycka skvätte när jag sprang in på stadion och jag tänkte: Det här kommer på film! Det blev ingen film för gubbarna med filmkameran hann inte dit i tid…
Långdistanslopp och triathlon som kombinerar simning, cykling och löpning har jag fastnat för. Jag har fascinerats av vad kroppen klarar av. Också en elefant kan man äta i bitar. Om du ska cykla 180 km i en triathlontävling tar du 20 km i gången och ser till att ”ta en munsbit” varje deletapp. Ett triathlonlopp är som en enda lång måltid lärde mig en lagtingsledamot på Åland och det är faktiskt sant.
Min första Ironman tävling i Kalmar slutade på intensiven. Det var rastlösa vågor och jag fick vatten i lungorna. Jag som sett mig hoppa över mållinjen satt nu några dagar senare på Lilla Holmens badstrand i Mariehamn, ringde hem och grät att jag var helt skit som måste avbryta loppet! Min bror som kom på besök sa: Alla faller när de blir slagna, frågan är hur fort man stiger upp. Jag insåg ju att mitt levebröd inte var fast i tävlingen och jag var inte heller dödligt sjuk och det skulle komma nya tävlingar. Fast man är amatöridrottare är känslan av att tvingas ge upp bitter. Jag sympatiserade med britten Paula Radcliffe som var tvungen att avbryta maraton i Aten-OS år 2004 efter att i 36 km haft chans på medalj och som aldrig fick en OS-medalj trots flera världsmästerskap och världsrekord.
Under en inomhusträning i Kuppis i Åbo sprang jag bakom två killar och hörde deras diskussion om träning. De sa att A och O då man tränar är att få vara skadefri. För har man skador är det omöjligt att träna helhjärtat. Så är det. När kroppen säger sitt får man anpassa träningen till vad den klarar av. Som till exempel mera cykling än löpning för det är skonsammare för knäna. Men det finns fortfarande drömmar fastän man hunnit bli farmor. Som till exempel att då man byter tävlingsklass på grund av ålder så är det igen möjligt att förbättra sina placeringar några pinnhål under kommande år eller tänka att om man får hålla igång så länge att det inte finns så många medtävlare kvar i ens ålderskategori kan man åter nå pallplatser! Ha en skön sommar och rör på er!
Barbara Heinonen
Häradsfogde och Pargaskorv
Kommentarer