Jag beslöt att jag inte skulle nämna coronan alls, men så blev det inte. I mer än ett drygt år har vi levt mer eller mindre övervakade och långt borta från den vanliga vardagen. Det verkar lyckligtvis finnas ljus i tunneln och vi kan småningom igen börja ägna oss åt hobbyer utan att vara rädda för att insjukna, eller gå på bio, besöka simhallar, gå på restaurang, åka på kryssning eller resa utomlands.
Lyckligtvis har juniorerna fått fortsätta med sina hobbyer åtminstone på något sätt under undantagstiden, även om det har betytt egna utmaningar för hur de ska ordnas på ett säkert och tryggt sätt.
En lyssnande vuxen kan vara en nyckel till att ivern och viljan att ha en hobby dyker upp igen.
En del av juniorerna har kanske uteblivit från hobbyerna på grund av risken att insjukna eller deltagit färre gånger. Hemma har det kanske funnits någon som hör till riskgruppen och smittan kunde ha fått ödesdigra konsekvenser.
Under de senaste veckorna har man talar mycket i nyheterna om barns och ungas försämrade välmående. Undantagstillståndet har isolerat många i sina hem.
Många elever och studerande har studerat en del av tiden på distans. De elever, som har haft någon hemma som har kunnat hjälpa och stöda dem, har sannolikt klarat sig åtminstone på något sätt.
Men hur har det gått för dem som inte har haft någon hemma som har kunnat stöda?
Ingen kan skuldbeläggas för det här. Många vuxna har helt enkelt inte haft möjligheten att jobba på distans utan har varit borta på dagarna och skiftarbetare har varit tvungna att sova. Om skolgången skapar problem i vanliga fall har det här undantagsåret ökat svårigheterna för de här eleverna.
Motion och andra hobbyer upprätthåller välbefinnandet. Man får träffa kompisar och göra roliga saker tillsammans. En motionshobby gör att det är lättare att somna och sömnen blir bättre. Om också hobbyerna har blivit lidande i det läge som beskrivs ovan, finns risken att följderna repareras i många år. Människan är trots allt gjord för att göra saker och vara aktiv. Att bara stanna där man är har en förlamande effekt och småningom falnar intresset för det mesta.
Vad borde man då göra om ett barn eller en ung människa säger att han eller hon inte längre är intresserad av någon hobby? Det här är något som tonårsföräldrar känner till, då det plötsligt finns annat som intresserar mer. Allt fler föräldrar befinner sig i den här situationen speciellt just nu, då samhället småningom öppnar upp igen.
Borde man bara tvinga barnet att fortsätta eller nöja sig med att han eller hon meddelar att man slutar?
Den vuxna borde ha så mycket känsla för spelet att man vet när det lönar sig att uppmuntra till en fortsättning och när det är bättre att bara nöja sig med beskedet om att det är slut. I värsta fall förtar den vuxna med sitt agerande också de sista resterna av eventuell motivation.
Å andra sidan kan en liten uppmuntrande puff ge ny motivation.
Som köksbordspsykolog hoppas jag att de barn och unga som mest har lidit av coronatiden skulle berätta för någon vuxen om sina tankar och känslor. En lyssnande vuxen kan vara en nyckel till att ivern och viljan att ha en hobby dyker upp igen.
Milla Jakobsson
Bor med fyra tonåringar och jobbar som chef inom statlig förvaltning. Har länge varit aktiv i ParSport.
Översättning: Carina Holm
Kommentarer