Boulages samlade artefakter

Teatervänner minglade under den första vernissagen i Gamla kommunalstugan. Foto: Mikael Heinrichs
I dag öppnar föreningens jubileumsutställning i Gamla kommunalstugan för allmänheten och den kommer att kunna ses ända fram till den 11 mars. Där kan man beskåda både rekvisita, kläder, programblad, affischer och manus samt andra ”dyrgripar” från de gångna åren. Också den teknikintresserade lär få sitt lystmäte fyllt.
PK träffade tre “boulagare” och samtalade om vad Teaterboulage betytt för dem personligen och för Pargas i ett större perspektiv.
Vilken är Teaterboulages största bedrift under dessa 20 år?
– Vi upplever själva att Pargasborna har lärt sig att gå på teater. Både här och på andra ställen, ska tilläggas, konstaterar Daniela Franzell som i år skrivit sommarpjäsen Vem tar vem? och dessutom regisserar den tillsammans med Riddo Ridberg.
– Det att vi har en konstnärlig bredd i repertoaren skulle jag också kalla en stor bedrift. Vi har haft allt från Höstsonaten till Folk och rövare i Kamomilla stad som alla dragit sin publik, säger Ridberg.
– Energin, ringarna på vattnet, som kommer av att folk fått möjligheten att vara med och pröva sina vingar. Sedan har man tagit steget vidare och hittat sin egen nisch, en hobby eller rentav ett yrke, kanske delvis tack vare Teaterboulage, säger Samuel Karlsson.
Teaterboulages sociala inverkan ska inte underskattas, man engagerar folk i alla åldrar och med mycket varierande bakgrund. I pjäsen Radhusgatan 13 B var den äldsta skådespelaren 75 år och den yngsta kanske 6 år. En bredd som den är ingen liten sak, åtminstone inte på en liten ort som Pargas.
Man har inte heller varit rädd för att ta in nytänk utifrån. Svenska regissören Bobo Lundén, själv fritidspargasbo, har medverkat flera gånger som regissör och pådrivare.
Han är på inget vis ensam, många andra har också dragit sina strån till den gemensamma stack som Teaterboulage har skapat under sina tjugo verksamhetsår.
Man kan också titta in “backstage” på utställlningen. Foto: Mikael Heinrichs
Någon lika omfattande historik i tryckt format som vid tioårsjubileet kommer inte att ges ut, men i själva verket fungerar Teaterboulages webbplats som ett slags informell historik i och med att där finns så gott som all väsentlig information om de pjäser, så här långt 43 till antalet, som man satt upp.

Vi upplever själva att Pargasborna har lärt sig att gå på teater. Både här och på andra ställen.

Daniela Franzell

– Min första sommarpjäs var Upp till camping år 2004 där jag som tjugoåring spelade 40-åriga Johnny Molin som inte riktigt kunde bete sig. Och nu är jag snart 40 och vet inte ännu hur jag ska bete mig, skrattar Samuel Karlsson.
– En annan grej som är ganska typisk för Teaterboulage är att vi ofta har haft hela familjer med på scenen. Ruokolahtis har rekordet med fem familjemedlemmar med i samma pjäs och jag har själv varit med om ett annat rekord, nämligen att tre generationer från samma familj varit med då jag, min far och mina barn var med. Fast familjen Helenius ligger rätt nära till, medger Riddo Ridberg.
Vad har ni tagit med er från Teaterboulage till de större scenerna?
– Fast man har sina specifika avdelningar i Teaterboulages produktioner så får man alltid göra litet av varje. På institutionsteatrar är det ofta klarare gränser mellan avdelningarna, man har inte nödvändigtvis så mycket att göra med teknikerna som skådespelare – och vice versa. Men jag skulle säga att man har mera nytta av det mångsidiga kunnandet på annat håll än kanske direkt på scenen, menar Franzell.
– I Upp till camping var det bara att hejdlöst kasta sig in i det hela och ha roligt, utan att veta om man gör rätt eller fel. Nödvändigtvis är det inte heller någon som säger det till en, utan man får bara köra på. Det jag tagit med mig är att verkligen kunna njuta av att stå på scenen, säger Karlsson.
Många har fått pröva på det mesta. Man har jobbat som scenskådis, men provat på allt möjligt: dansat, sjungit, spelat teater, sjungit, skrivit, suttit i styrelsen och dragit upp ridån.
– Jag har också lärt mig att delegera en del och vi har en helt annan struktur än i början. Utan att egentligen pruta på det konstnärliga, säger Ridberg.
– Mycket rullar på av egen tyngd i och med att föreningen är så pass van att jobba på med ett visst antal produktioner i året. Vi är mera proffsiga än förr och samtidigt är det roligare att jobba i och med att en person inte måste göra allt, säger Franzell.
– Förhållandet till scenen i Pargas är något jag har saknat på andra ställen, här är det fördomsfritt och man vågar gå ut och förverkliga sig själv och sina idéer, säger Karlsson.
– Man är på nåt vis mera avslappnad på hemmaplan, säkert i och med att man är etablerad på ett annat sätt. I Pargas känner folk till oss tre, men på annat håll måste man på ett annat sätt upp till bevis, funderar Franzell.
Är verksamheten fortfarande lika öppen som då det begav sig 1997?
– Det är nog lika öppet fortfarande att komma med, tröskeln är oftast lägre i revyerna medan höstpjäserna oftast har helt och hållet handplockade skådespelare. Om alla sedan upplever det så är en annan sak, men det fungerar fortfarande på helt samma sätt som för tjugo år sedan, påpekar Riddo Ridberg.

Fullt hus var det på vernissage nummer ett i onsdags kväll. Foto: Mikael Heinrichs
Och så gott som varje år finns det nya ansikten med i rullorna, många tar sakta steget från kulisserna till scenen i mindre (och större) roller.
– Det som kanske överraskar många är mängden arbete som man måste vara beredd att lägga ner, många blir rädda då de ser repschemat, säger Ridberg.

  • Jubileumsutställningen

  • Teaterboulage inleder jubileumsåret med en utställning över föreningens 20 första år i Gamla Kommunalstugan under tiden 17.2–11.3.
  • Förutom bilder, finns också tidningsurklipp, afficher, rekvisita, dräkter, scenografidelar, med mera utställda.
  • Öppet ti–fre kl. 10.30–18 och lö kl. 12–18, adress Fredrikaplan 1.
  • Gratis inträde.

Mikael Heinrichs
050-306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi