Det som bränns ska också släckas

Stenhögen på föreningshustomten gick på omkring två meter då det begav sig inför boundbirsen. I tre dygn hölls elden igång av frivilliga eldvakter och eldningen avslutades den 6 augusti.

Omkring sju kubik av de femton kubik ved som hade reserverats för bränningen gick åt under de tre dygnen.

En del av kalkstenen som inte bränts ordentlig avlägsnades och resten samlades upp i metallkärl för att analyseras och delvis för att nu släckas enligt traditionella metoder.

– Som ni ser är en del av stenarna vita, medan andra är litet mer bruna, berättar Kurt Lundqvist som fungerat som projektledare för kalkbränningen.

– Det handlar om orenheter i stenen, eventuellt svavel eller något annat. Då man häller vatten på den brända stenen börjar den med det samma ånga och vittrar sakta men säkert sönder till ett fint mjöl. Kalken sväller då vattenmolekylerna binds och stenen faller sönder.

Snart 92-åriga Egil Essén, initiativtagaren till projektet, fick äran att förevisa den traditionella metoden att släcka kalk i en stor metallbalja. En hög med bränd kalksten och vatten på, sedan skyffla om med spaden så att vattnet når överallt.

– Han var också med på 1930-talet och gjorde det här på riktigt, påpekar Folke Pahlman.

Ett par minuter senare har innehållet i baljan svällt ordentligt och blivit ett fint pulver, nästan som finmalt vetemjöl.

Den släckta kalken kan sedan blandas med vatten för att få slamfärg, eller med sand och vatten för att få kalkbruk.

– Vår brända kalk reagerar inte riktigt lika kraftigt som den som släcks i Nordkalks roterugnar, dels eftersom vi har hela stenar och inte pulver som utgångsprodukt och dels på grund av att råvaran inte är lika ren då den bränns i en naturugn, förklarar Lundqvist.

Som avrundning på förevisningen fick alla som deltagit i eldandet en liten provburk med släckt kalk med sig.

Släckt kalk på gammalt vis

Mikael Heinrichs 050  306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi