Nöden är uppfinningarnas moder, lyder det gamla ordspråket och det stämmer också under pågående pandemi.
Jag tänker inte bara på alla munskyddsattiraljer som plötsligt finns. Man kan till exempel beställa små kupor att ha under munskyddet för att det inte ska lägga sig så tätt över munnen.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag ser bara i mitt Facebookflöde att sådana numera finns. Någon har sett en nisch för en sådan produkt för den tid vi befinner oss i.
Någon annan har sett en nisch för att tillverka små förvaringspåsar i silikon för använda och oanvända flergångsmunskydd. Här ska man förvara sina virusfyllda tyglappar tills man kommer hem igen och kan koka dem. I en annan färgs silikonpåse har man de rena i väskan, i väntan på användning.
Och nu väntar jag bara på att någon i Pargas ska se sin nisch och öppna en kiosk.
Också den lokala marknaden för munskydd blomstrar.
Det finns de som syr och säljer hemmagjorda munskydd, också i Pargas.
Och det finns en stor efterfrågan.
Någon har sett sin nisch.
Kanske man rentav kan tala om en coronanisch? Det sker en utveckling för att vi tvingas till den, även om vi inte gillar orsaken i sig. Samtidigt kan det leda till nya infallsvinklar, även om vi alla önskar att coronan aldrig hade börjat sprida sig och bara hoppas på ett effektivt och välfungerande vaccin snart, snart.
Det är inte bara tillverkare som har sett möjligheter i den här nya tiden. Också inom kulturlivet har man tagit stora digiskutt, av nöden tvunget.
Men för oss som inte har möjlighet att exempelvis resa till den stora bokmässan i Göteborg är det varmt välkommet.
I kampen mot coronan har bokmässan blivit heldigital, och medan jag plockar trattkantareller i norra Pargas kan jag till exempel lyssna på vilka böcker de svenska partiledarna läser av nöd och lust – i min egen telefon.
Tack för det!
Jag ser också fram emot att lyssna på författarsamtal, som görs på distans och sänds över nätet.
Sådant gjordes inte förr.
Det hade liksom inte fallit någon in att sådant kunde göras med en författare i ett land och en moderator i ett annat förrän man tvingades till det.
Nu finns det nästan inga gränser för vad man kan strömma eller prata om via Teams.
Egentligen är det rätt fantastiskt, hörni, även om jag också är så innerligt trött på att inte kunna göra sådant som jag gjorde förr.
Och nu väntar jag bara på att någon i Pargas ska se sin nisch och öppna en kiosk.
En gammaldags kiosk med lucka där kunden står på utsidan och kioskförsäljaren finns på insidan och aldrig mötas de två och deras eventuella virus, men kunden kan få köpa en chokladplatta när nöden är som störst – utan att behöva gräva fram ett munskydd för att gå in i affären för en enda liten chokladbit.
Här tror jag att det finns en potential i coronatid. Vem fångar upp idén?
Kommentarer