Det känns som att lämna ett rum bakom sig och kliva in i ett nytt.
När det sker stora eller kanske till och med lite mindre förändringar i livet byter vi bildligt talat rum.
Rummen kan vara stora eller små, kalla eller varma, tomma eller fulla med kappsäckar.
Livet bjuder på många vändningar och rum: jobbyten, flyttningar, sorgliga förändringar med bortgång och avsked, glädjande händelser, kanske barn och barnbarn, pensionering.
Vi är olika vi människor. En del formligen törstar efter förändring och äventyr, nya rum ska det vara. Andra vill helst inte byta perspektiv alls, det känns så bra och tryggt att så lite som möjligt händer, inga nya rum tack!
När man lämnar ett rum och kliver in i det nya lämnar man en hel del kappsäckar kvar, tröskeln är för hög och dörren för smal. Vissa kappsäckar lämnar man gärna, andra skulle man gärna ta med.
Gamla arbetskamrater och goda vänner kan inte alla tas med på färden vidare. Gamla värderingar, fritidsintressen och ingrodda vanor kan bli lagda åt sidan.
En äldre pensionär som jag träffade på en resa beklagade att han ständigt numera får avstå från det det han alltid gillat, både kroppen och knoppen begränsar. Han ville inte byta rum och det rummet han höll på att gå in i var grått, kallt och litet.
Det han inte såg var att det också fanns nya och spännande kappsäckar i rummet han höll på att stiga in i.
Nya vänner, nya hobbyer visserligen anpassade till ålderns krav men ändå nästan hur många som helst. Det finns mycket nytt som tillvaron bjuder på om man är öppen för det och visst kan man ju också klämma in en del gamla, kära kappsäckar med sig in i det nya rummet.
Vi bytte rum när familjen var nybildad, vi flyttade till Nordnorge med alla våra ägodelar på flaket till en pickup. Ett fantastiskt rum att stiga in i: vild och vacker natur med oförglömliga skidfärder och äventyr till fjälls, många nya goda vänner men å andra sidan heller inga som helst rötter och ingen historia i vårt nya rum.
Efter några år väntade ett nytt, lika fint rum – Pargas. Jobb, nya och gamla vänner, en tillhörighet och inte minst en lika vacker om än annorlunda natur.
Vi upplevde, så som de flesta har upplevt, att man inte kan få allt och att allt har sin tid. Men vi tog med en del små kappsäckar från vårt gamla rum som vi fick plats för i det nya. Det som är lättast att ta med är lärdomarna. Nya värderingar, insikten att man kan leva och tänka annorlunda och se på saker och ting ur många synvinklar. Alla rum vi lämnar sätter spår i de nya.
Om vi bortser från den tråkiga coronaparentesen är världen idag mycket större än den var när vi gjorde vår lilla utflykt.
Många studerar, jobbar och reser med hela världen som rum. Reser man inte fysiskt så reser man virtuellt. Det har lett till större förståelse för det olika och det nya samtidigt som det har visat på det värdefulla vi har i rummet där hemma.
Tråkigt nog ser vi också en motsatt trend – förakt för det annorlunda och till och med hat mot dem som inte tänker och ser ut som man själv gör. Då ser man inte det goda i det nya eller ens i det egna rummet. Då ser man bara en stängd dörr och hör störande ljud från grannrummet.
Folke Öhman
Tidigare stadsdirektör i Pargas
Kommentarer